Gullringen, ibland Guldringen, finns med i jordeböckerna från 1732 och i husförhörslängder och församlingsböckerna från 1746 in på 1950-talet.
Här lite historia i “modern” tid.
År 1903 kommer Johan Alfred Åkerberg hit som torpare med sin hustru och sina fyra söner från Kalvsviks Båtsmanstorp. År 1914 flyttar han till Ribby som arrendator på Skattegården 1:5 åt Johan Fredrik Lindbom. Denne säljer sin gård 1919 och Åkerbergs flyttar till Kvarntäppan i Västerhaninge. Denna fastighet finns fortfarande kvar Åkerbergssläkten.
År 1914 kommer som torpare/arrendator Oskar Leandersson med sin familj från sin plats som rättare på Solberga. Han blir kvar till 1931 då han bygger egen villa och ett tvätteri på Ribby 1:55, Solvik, i Västerhaninge.
Därefter kommer som torpare Gustaf Olsson med familj från Årsta efter en kort tid dom hyresgäster på Hesslingby. Gustaf Olsson vräktes från Årsta av godsägaren Methz på grund av att sönerna engagerade sig i SSU, socialdemokraternas ungdomsförbund!
Läs om detta märkliga agerande och om de sista 20 åren på torpet i en berättelse av Henry Hall som bygger på samtal med Birgitta Olsson-Kings, född 1929.
En trevlig berättelse från Gullringen.
Jag minns inte torpet eftersom jag var 4 år när det revs men jag åkte skidor förbi platsen ibland när jag spänstade från Kalvsvik upp till Åbyplan för att komplettera Märklinjärnvägen med ett par rälsbitar. Den bästa skidvägen till Vh gick via Snörom och den gamla vägen till Gullringen och sedan upp till Åby. Det var samma väg som telefonledningen gick. (Vi hade Västerhaningenummer i Kalvsvik). Däremot så gick den inte att cykla den vägen eftersom man inte kom över åkern vi Gullringen. Cyklade gjorde man antingen över Solberga och sen “nya vägen” upp till Vh eller “Gamla vägen” över Björklund.
Vad gäller telefonstationer så tror jag att Birgitta i artikeln blandar ihop telefonstationerna i Vh och Öh. Ester Nyholm förestod posten och telefonstation i Österhaninge.