…. eller den kluvna stenen!
Att det finns egendomliga skapelser ute i naturen vet vi ju alla.
Flyttblock, jättegrytor, raviner och andra märkliga ting. Dessa naturens “installationer” är ofta väl beskrivna och utredda av forskare och ortsbefolkning.
Kalvsviksstenen är dock sparsamt beskriven och är relativt okänt hos gemene man, även i den nära omgivningen.
Den ligger några hundra meter öster om Kalvsvik gård, efter den gamla vägen mellan Jordbro och Österhaninge Kyrkby. Denna väg är nu avskuren av den moderna motorvägen och man får “gå på” vid Solberga Gård om man är bilburen Till fots eller cykel är det enkelt om man följer den s.k. Kulturstigen från Jordbro.
Norr om vägen, kanske femtio meter upp i skogskanten finner man stenen, den är c:a 5 meter hög och perfekt kluven i nästan två lika stora delar. Sprickans bas är c:a halvmetern och man kan utan problem gå igenom den.
Hur har stenen kluvits?
Är det en helt naturlig process eller är den påverkad av människor?
Har våra förfäder drivit med oss, eller är det kanske ett modernt påfund?
Om det är naturen själv som åstadkommit klyvningen, kan det vara så att vatten trängt ner i en ursprungligen ganska liten spricka och som sedan frusit till is och tvingat isär stenen?
Här kan man avläsa den imponerande höjden!
Det sägs att man måste gå genom stenen från norr till söder, är det sant och vad kommer det ifrån
Inga Runqvist nämns i artikeln och som elev till henne så minns jag att hon använde stenen som pedagogiskt hjälpmedel. Den låg också på lämpligt promenadavstånd från Kyrkskolan. Här kunde man se exempel på vattnets sprängverkan när det frös till is och detta upprepat om och om igen i tusentals år. Den togs också som exempel på hur ett flyttblock placerades ut av smältande isberg med infrusna stenbumlingar. (Enligt min egen teori så sprack stenen då den dunsade ner på berget.) Att den skulle kallas Vargstenen och vara förknippad med trolldom var inget som jag fick mig till livs av Inga eller under min uppväxt på Kalvsvik men det kan ju bero på att man inte vill skrämma små barn. Jag såg inga troll med det hindrar ju inte att de kan ha sett mig. Den enda önskan jag hade när jag på darrande ben sprang igenom sprickan som liten var att stenen inte skulle slå ihop.
Som mycket annat i sammanhanget, tillhör avdelningen skrönor!
Min första tanke var samma som Pers antagande: “Enligt min egen teori så sprack stenen då den dunsade ner på berget”. Att det funnits strida vattenströmmar under istäcket syns på flera ställen i området, och isblocket kunde mycket väl ha hängt endera i någon av strömmarna under eller i luften under, men ändå fäst i istäcket innan det damp ned på berget och spräcktes.