Hjalmar Nyholm föddes 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm såsom tredje barnet i en syskonskara på tio barn och avled 1905 i Österhaninge i följderna efter en förkylningssjukdom. Han var son till slöjdläraren och klockaren Johan Alfred Nyholm från Västerljung och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina, född Sandberg, från Orkesta.
Hjalmars far och mor var verksamma i Österhaninge i sina yrkesroller under många år.
Vid fem års ålder insjuknade Hjalmar i scharlakansfeber, vilket utvecklade sig så olyckligt, att han blev döv och nästan stum resten av sitt liv. Måhända bidrog detta till att han fick möjlighet att utveckla de anlag, som tidigt uppmärksammades av omgivningen.
Dåvarande prosten i Österhaninge, Carl Herman Levin, säger sålunda i ett yttrande, som åtföljde en ansökan om inträde vid “allmänna institutet för döfstumma å Manilla”, att barnet “synes ha lätt för att lära” och “ha ovanliga anlag för ritning”.
Efter utbildning vid Manilla under åren 1882—1889 vann han år 1892 inträde vid Konstakademiens Målare- och Bildhuggarskola, där han kvarblev till år 1897. Han gjorde en kortare studieresa till Italien men verkade sedan under sin ganska korta aktiva tid i Österhaninge där han levde under knappa ekonomiska villkor.
Av hans knappt 200 kända verk har de flesta anknytning till hembygden.
Många av Nyholms arbeten är skissartade och andra är ofullbordade, vilket kan tolkas såsom ett uttryck för konstnärens omvittnade, starka självkritik. Hans arbeten är mestadels osignerade och odaterade.
Här kommer ett litet urval ur hans produktion, läs sedan Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968.
Läs Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968.
Lämna ett svar