Militärerna i Åbyskogen

Int 1:s barackläger i Åbyskogen under 1940-talet. Bilden tillhör familjen Arvidsson.

Förläggningen i centrala Västerhaninge och värnpliktige soldaten Stig Dagerman
Av Bo Stjernström, även bildbehandling. Publicerad i Glimtar 2009.

Dagens invånare i höghusen kring Västerhaninge centrum vet mycket väl att det vid kusten och på öarna kring Horsfjärden funnits och fortfarande förekommer militära aktiviteter. Men det är bara en del av de äldre som minns att det för 60-70 år sedan stått en aktiv stor militär anläggning bakom nuvarande Parkskolan och Åbyplan.

I kvarteret Garnisonen på Östermalm i Stockholm låg, bland andra militära enheter, Första Intendenturkompaniet, Int 1. Men vid andra världskrigets början skulle flera regementen trängas ihop i byggnaderna, och Int 1 tvingades söka sig utanför staden för sin utbildning och övningsverksamhet. Valet föll på ett område i Västerhaninge, mitt för järnvägsstationen i den då orörda Åbyskogen.
Man köpte in monteringsfärdiga baracker från Hedlunds trävarufabrik i Furudal nära Orsa.

Int 1:s personaltidning, t.h. serganten Göte Arvidsson som blev kvar i Västerhaninge. Bilden tillhör familjen Arvidsson.

Byggnadsarbetena leddes av värnpliktige sergeanten Göte Arvidsson. Det första huset blev försenat, så när de första nyinryckta rekryterna kom i oktober 1940 fick de ligga i tält och äta från en kokvagn.
Till slut hade man byggt en hel anläggning med sju 50-mannabaracker och en för matsal och kök etc. Lokaler för expeditioner och befälsförläggningar hyrdes i samhället.

Här i detta område fanns lägret under10 år, mitt i det som på den tiden var Prästgårdsskogen.

I Västerhaninge fanns tillgång till kommunikationer, övningsområden, skjutbana, gymnastiksal, idrottsplats och varm dusch. Men det var sex kilometer till simövningarna i Horsfjärden!

Infarten till förläggningen. Bilden visar barackerna 1 & 2 i bilden ovan. Tillhör familjen Arvidsson.

När även Stockholms luftvärnsregemente hösten 1941 flyttade in i Garnisonen fick man avstå mer utrymme där och bygga mer i Västerhaninge. Två nya manskapsbaracker, en expeditions- och vaktbarack, en lektionsbarack med tre salar byggdes, köket och matsalen utvidgades och soldaterna fick ett efterlängtat marketenteri. En rälsbana för en vagn med stridsvagnsattrapp byggdes i backen ner mot Nytorpsån.

Målbanan med stridsvagnsattrapp.

Man kunde knappast se de i brunt och grönt målade byggnaderna från tåget. Dolda av den höga skogen syntes de inte från luften heller. Endast träd som direkt stod i vägen hade fällts. På officiella kartor hade husen filtrerats bort liksom övriga militära anläggningar i Västerhaninge kommun, men idag kan man med modern IT-teknik få fram spåren på kartorna.

Blivande författaren Stig Dagerman

En del värnpliktiga blev 1943 uttagna för utbildning till skrivbiträden vid Int 1. Bland dem var den nittonårige anarkosyndikalisten Stig Dagerman. Han var redan som barn en orolig ande som togs om hand av sina älskade farföräldrar. Allvarligt störd blev han då han fick uppleva hur en galning högg ner hans farfar och att hans farmor därefter drabbades av en hjärnblödning. Han utbildade sig senare med sikte på att bli journalist.

Stig Dagerman, (1923-1954), svensk författare och journalist. Han var en av de mest framträdande författarna inom den svenska fyrtiotalismen och erhöll Svenska Dagbladets litteraturpris år 1946.

Först tog han sin värnplikt med jämnmod och humor. De första veckorna skrev han varje dag ivriga, kärleksfulla, humoristiska brev till sin dåvarande fästmö, senare hans fru, Annemarie Götze som bodde på Södermalm i Stockholm. De tolv första breven från Västerhaninge har publicerats i boken “Brev”.
Här är citat ur några brev:

17/5 1943:  Käraste älskling! Jo, nu har Stig blivit soldat – och vilken soldat!—-Särskilt klär honom uniformen, inte minst kalsongerna, vilka kunde inrymma minst hela kompaniet. Byxorna är ungefär en halv meter för korta och båtmössan påminner om ett mindre fartyg. —-Resan tog ungefär 1 timma med världens långsammaste tåg.

18/5 -43: Käraste älskling och raring. Nu har det snart gått två dar från vår tid och av de 18 månaderna återstår endast 17 månader, 3 veckor och 5 dagar. Men det kan ju knappast trösta en. —- Jag tänkte rymma idag för att träffa dig.

19/5 -43:  Älskade Annemarie! —- Det är faktiskt det enda nöjet man har: att skriva brev och att få brev. —- Vi, femte kompaniet, studenterna, indelades i fem avdelningar, varvid jag hamnade i specialavdelningen, vilket innebär att vi är speciellt dåliga. —- Förnärvarande sitter jag på ett litet konditori i Västerhaninge —

22/5 -43: Älskling! —- Igår kväll hade vi, 5:e komp, besök av en präst, herden i Västerhaninge Froste, vilken på prästers sed uppbyggde oss med diverse pratande. Dessutom sjöng han Calle Schewen m.m. för oss, vilket rehabiliterade honom.

25/5 -43: Min liljekonvalj! —- du förstår posten är lite besvärlig här ute. Stinsen är nämligen postmästare på samma gång, postkontoret är inrymt i stationshuset och öppethållandet är det både si och så med. I varje fall håller de konsekvent öppet på tider som sammanfaller med våra övningstider.

10/6 -43: Min kära lilla egen älskling! —- Vi har fått släpa på de förbannade ränslarna under korpralernas ilskna kommando. Malligare och dummare folk —- finns inte i Sverige.

Många av breven slutar med att han skickar massor av kyssar och kramar och alla med hälsningar till Annemaries mamma. Breven är såväl informativa som roande och väl värda att läsa! Sista citatet kan ge en antydan om vad som komma skall i hans första roman Ormen.

Dagermans debutroman från 1945, filmades året efter, här en rollbild med Tor Isedal.

Det blev bara en och en halv månad i Västerhaninge för Stig, från 17 maj till 28 juni, men tiden här satte starka spår. Minnena av miljöerna, personerna och verksamheten fanns kvar. Resten av sin värnpliktstid fram till 11 september 1944 satt han som skrivbiträde på Garnisonen. Han hade redan arbetat som journalist på lediga stunder. Nu fick han äntligen en fast tjänst på tidningen Arbetet. Där började han också smyga med ett manus till en roman. Året efter var boken klar och fick namnet Ormen. Han hade använt sig av miljöerna och verksamheten från sin tid i Västerhaninge, men handlingen och känslorna är något helt annat än i de kärleksfulla och humoristiska breven han skrivit därifrån till sin fästmö.

Nu handlade det i stället om fruktan, som han själv upplevde som den starkaste av människans drifter. Nu kom den rädda, oroliga delen av Stig Dagerman fram. Huvudpersonerna i boken, soldaten Bill och flickorna Iréne och Vera, kan inte ha motsvarat verkligheten.
Han hade gift sig med sin Annemarie och de bodde i Vendelsö i slutet av 40-talet. Hans sätt att skriva anses som banbrytande. Det blev många reportage och böcker på samma tema, skräck och ångest.

Mellan sina lysande kreativa perioder drabbades han av djupa depressioner, skilde sig och gifte om sig med skådespelerskan Anita Björk.
Vår litterärt intresserade medlem Göran Sonmark har berättat att hans far, prästen i Juleboda, haft besök av Stig och Anita när de vistades i Skåne. Deras namnteckningar i gästboken vittnar om besöket.

Med tiden tappade han mer och mer av sin skrivarförmåga. Depressionerna ledde till att han tog sitt liv 1954 och den gåtfulla författaren blev därefter en ikon för många.

Flyttades i början på 50-talet

Intendenturtrupperna bildades vid första världskriget. Det blev en kortlivad organisation med var sitt kompani i Stockholm, Karlsborg, Boden och Sollefteå. Mellan 1949 och 1951 gick de upp i Trängregementena T1 – T4 och barackerna försvann vartefter, några lär ha stått kvar in på 60-talet.

Leverantören byggde affärshus.

Fabrikören Reinhold Hedlund som levererat barackerna från Furudal, lät bygga en kombinerad affärs-, kafé- och bostadslänga vid Tungelstavägen där ICA har sin affär idag.
Efter sin tid på Int 1 blev Göte Arvidsson föreståndare. Vägen bakom fick namnet Furudalsvägen.

Här kan du läsa mer om Göte Arvidsson

“Hedlunds” på Tungelstavägen i Västerhaninge, här finns nu ICA.

Stället blev väldigt populärt, speciellt konditoridelen där västerhaningeborna i slutet av 50-talet samlades i övervåningen kring traktens första TV-apparat och såg på de första reguljära programmen. Götes son Christer bor fortfarande i Västerhaninge. Genom honom och hans syster Gull har vi fått tillgång till fotografier och Int 1:s lokala tidningar.

En som minns den här tiden är vår styrelseledamot Annita Olin. Som barn var hon med när hennes kompis mamma städade i barackerna.   Det dråpligaste minnet kommer från trädgårdsmästardottern Brita Pettersson   (f. Persson), som på 1940-talet arbetade på förlossningshemmet ”Storkebo” i Västerhaninge. Där kom hon i kontakt med många personer och historier. Hon har berättat om hur översten en dag kom för inspektion av Int 1. Han var hungrig och ville ha lunch. Men det var för sent, matresterna hade redan gått i gristunnan. Men den rådiga kokerskan från Norrskog smet snabbt ut och slevade upp en rejäl portion ur tunnan. Den lyckligt ovetande översten åt med god aptit!

Mittuppslaget i kompanitidningen.