Förutom spårområdet för själva bansträckan behövdes vid stationerna också större områden för stationshus, tillfartsvägar, mötes- och uppställningsspår.
Marken för stationshuset och stationsplanen exproprierades 1900 från Erikslund, som vid denna tid fortfarande var en lägenhet under Ribby 1:3.
Själva spårområdet togs från prästgården och från August Petterssons marker. Klockargatan blev nu avskuren av järnvägen och leddes därför parallellt med denna ca 120 meter, tills det utvidgade spårområdet för stickspår tog slut.
Där, bortom banvaktsstugan, gjordes en övergång med vändkors och en mindre gång- och cykelväg anslöt till nuvarande Tungelstavägen. I dag finns en gångbro över järnvägen på ungefär samma plats.
Stationshuset var ritat av arkitekten Ferdinand Boberg – liksom de övriga efter banan – och fick en fasad av stående ”fiskfjällspanel” i gult. Stationshuset i Västerhaninge revs 1974, men söder ut fanns 2014 faktiskt alla kvar.
Banvaktsstugan drygt 200 meter söder ut efter banan från stationshuset byggdes senare ut till banmästarbostad.
Stinsar i Västerhaninge
Stins (stationsinspektor) är inom järnvägen en tjänstetitel för stationsföreståndaren på vissa större stationer. På Nynäsbanan hade dock de flesta stationsföreståndarna vid de större stationerna titeln stationsmästare och de mindre, enbemannade stationerna sköttes av tjänstemän med lägre grad. Men i dagligt tal kallar vi ju alla som vinkar av tågen för stins.
1901–1908
Nils Ander. Hustrun hette Maria Sofia och makarna hade en son när de kom. Här föddes ytterligare tre söner. Familjen flyttade 1908 till Ösmo, där Nils fick ny tjänst.
1908–1924,
Karl August Bäckman. Hustrun hette Edit och med hit kom dottern Aina. Dottern Kristina Margareta föddes här. Bäckman flyttade till Ösmo och Aina träffade där sin blivande man Nils Huge, senare en långvarig och legendarisk stins i Västerhaninge.
1924–1931,
Erik Gustaf Lindblom. Hustrun hette Karina Maria Jakobsson. Paret flyttade till Tungelsta station.
1931–1967
Nils Huge. Han började vid Nynäsbanan som elev i Ösmo, bara tretton år gammal! Han avancerade och hade en lång rad olika befattningar vid SNJ (Stockholm-Nynäs Järnväg), bl.a. på järnvägsbyrån i Nynäshamn (huvudkontoret). Han stannade vid järnvägen till sin pension vid 65 års ålder och torde ha rekord i antalet tjänsteår. 1939 fick han och hustrun sonen Gunnar.
På stationen fanns dessutom under 1910-talet ett antal ogifta stationskarlar. Från Brännkyrka kom 1912 Nils Beckius. 1918 gifte han sig med Anna Karlsson, handelsbiträde på Ryborg. Paret flyttade till Jägartorpsområdet och han blev kvar i Västerhaninge och var järnvägen trogen till sin pension.
I banvaktsstugan bodde sedan 1902 banvakten August Wilhelm Ekström med hustru och fem barn. Han omkom i en olycka 1904, då han blev påkörd av ett tåg. Ny banvakt 1906 blev endast 20-årige August Andersson, född 1886 på Välsta. Han befordrades senare till banmästare och blev kvar till sin pension. 1910 gifte han sig med Maria Charlotta Olsson och de fick sonen Olof.
August Andersson berättar om sitt liv, läs här!
Här kan du läsa om bygget av Nynäsbanan
Texten till denna artikel kommer från Gillets bok Gårdarna i Ribby 2014.
mycket trist, att man gav tillstånd till rivningen av stationsbyggnaden i VH! Ferdinand Boberg var en legendarisk arkitekt och i dag hade det ej varit möjligt riva. vet någon om skylten ” Västerhaninge ” gick till tippen eller räddades den av någon?
Nils Huge minns jag så väl, han var både vänlig och riktigt bestämd när någon gick felaktigt över spårområdet. Sedan kom ju tunneln till under spåren, säkerheten höjdes således. Fru Huge var väl inte lika vänlig och sympatisk som sin man vill jag minnas! Båda ligger på kyrkogården, Nils gick bort först och de fick en lägenhet vid Åbyplan.