Rune Karlsson, en av författarna till Tvätteriboken och Handenbo i många år, skrev 2007 denna lilla berättelse om sin tidiga skoltid.
Det lutande kyrktornet i Österhaninge är en viktig faktor i sammanhanget.
En modern bild på kyrkan från genomfartsvägen. På denna bild är ju lutningen överdriven pga optiska problem.
Så här skriver Rune!
Det kan vara svårt att finna en positiv upplevelse från skoltiden, om man inte har fått ett premium eller något annat erkännande, en guldstjärna i skrivhäftet, t.ex. Men jag har faktiskt ett starkt positivt minne från min skoltid, nämligen följande:
Tack vare en handfast undervisning av “fröken” Regina Engström i Handens folkskola, hamnade jag efter inträdesprövning i Södra Latin, ett s.k. läroverk för gossar på Södermalm i Stockholm, hösten 1939. Jag är henne mycket tacksam. Min mamma, min morbror och två av mina kusiner hade haft henne som lärare i Svartbäckens skola, Hon var ett ständigt samtalsämne och inte var det alltid särskilt positivt som berättades. Men hur många barn, kanske inte alltid så studiemotiverade, lärde hon inte läsa och räkna. Jag minns än i dag hur vi tragglade oss igenom Nils Holgerssons underbara resa men framför allt var hon en duktig matematiklärare.
Regina Engström i katedern på Svartbäcksskolan.
Bland många ämnen på schemat i Södra Latin förekom också i årskurs 1 s.k. välskrivning. Många minns säkert bläckhornet, stålpennan, det gula läskpapperet och det blå skrivhäftet med de röda marginalerna. Läraren i ämnet ifråga var en äldre, mycket vänlig och rundnätt man, som hette Åberg, av oss elever kallad “Moster”. Eftersom han var den ende i klassrummet som var försedd med en bläckkautschuk, så fick man gå fram till katedern och be honom om hjälp, när bläcket hade flödat, staplarna fått fel lutning eller olika längd eller när något annat bläckmissöde hade inträffat.
När det nu blev min tur att få hjälp, tog magister Åberg mycket god tid på sig. Till min stora förvåning började han att på mitt läskpapper göra en detaljerad och verklighetsnära teckning av Österhaninge kyrka. Särskilt uppehöll han sig vid det betänkligt lutande tornet. Han talade också om kyrkans ålder och dess arkitektoniska skönhet. Men vad han sade i detalj minns jag givetvis inte.
Nån som minns dessa?
Vad gjorde då denne lärare?
Jo han försökte skapa ett slags personlig kontakt med en elvaårig kille, som väl mest tänkte på fotboll och andra fritidsaktiviteter. Hur kunde han veta att jag faktiskt tillhörde Österhaninge församling? Kyrkan hade jag ju besökt ett antal gånger och haft tillfällen att se den än fler gånger eftersom min farfar hade en lanthandel ett hundratal meter därifrån, Rosenhill.
Sannolikt hade magister Åberg själv någon personlig anknytning till Österhaninge kyrka, men sådant frågar man inte sin lärare om.
Vad lyckades denne lärare med?
Jo, med sin teckning har han verkat långt efter sin död. Borde inte varje lärare, ja varje människa agera så, att hon verkar på de efterlevande långt efter sin bortgång?
Varje gång jag besöker eller passerar Österhaninge kyrka, tänker jag på min välskrivningslärare och dennes lutande torn. Om jag hade haft läskpapperet i behåll, så skulle jag låta rama in det.
Och det skulle få sin plats i vardagsrummet, bredvid den för Österhaningebor så välkända, lätt gulnade gipsreliefen av Österhaninge kyrka.
(Bilder och fotomontage Kjell Olsson, Vendelsö)
Hur kommer det sig att tornet lutar ? Byggnadsfel , finns det någon som vet anledningen?
Finns ju några teorier, det mesta lutar (!!) väl åt byggmiss och sentida påverkan.
Finns en skröna att byggmästaren hängde sig i tornet!
Man hade byggt fel med hänsyn till tornets höjd och framför allt så var det för tunt i ”stången” som gick upp mot himlen, men detta kanske inte tornbyggmästaren hade tänkt tillräckligt ingående på för att uppnå tillfredställande hållfasthet mot vind och ålderspåverkan.
Hade han hållit konstruktionen något tjockare så hade den säkert hållit och stått rakt även i dag!!? Han hade då kanske kunnat öka höjden något utan att det påverkat stabiliteten!
Ett litet minne. Hade vid ett av mina samtal med dåvarande prästen i Österhaninge, Östen Rasmusson, undrat varför man inte rättat till tornet. Han påstod sig vara motståndare till ett upprättande. Hans motivering var: det finns bara två torn i hela världen som lutar, det ena är vårat.