Ett levnadsöde på Solberga

Det finns vänner och bästa vänner!

En av mina bästa vänner gick bort för en tid sedan, brukar väl inte använda detta forum för att uttrycka privata känslor och odla privata minnen.

Gör ett undantag i respekt för personen ifråga, jag kallade honom Georg på Solberga, få kände till hans efternamn, Borisson-Mousnikow!
Namnet visar hans bakgrund som även den är föga känd. Hans liv var tveklöst så intressant att det är värt att berättas utan min personliga relation!

Georg Mousnikow 1935-2016

Georg(ij) föddes i Viborg i Finland 1935 på gården Kirjola som då ägdes av släkten Nobel. Det stora godset hade köpts 1894 av Edla Nobel, änka efter Ludwig Nobel, bror till den mer kände Alfred.
Ludwig hade verkat i Ryssland i nästan hela sitt liv i vapenindustrin men på senare tid även med olja i Baku, huvudstaden i  Azerbajdzjan.

Kirjola ligger i St Johannes 3 mil söder om staden Viborg intill Finska viken. Den omfattade hela 1000 ha inkl.  skog.

Kirjola Gård, det slott som Edna Nobel lät bygga 1905 efter ritningar av den svenska professorn Gustav Nyström.

I slutet på  30-talet var Edla Nobels äldsta dotter Marta slottsfru, hon hade varit gift med den ryske läkaren Georg Oleinikoff som drunknat 1937. Det bedrevs ett socialt lyxliv på slottet men godset var långt ifrån lönsamt och den Nobelska förmögenheten brandskattades.
Trots belägenheten fanns den svenska flaggan alltid på plats,

Senhösten 1939 hotades Karelen av den mäktige grannen i öster och civilbefolkning evakuerades.  I jultid, i 24 graders kyla, flydde den knappt femårige Georg och den tre år äldre brodern Viktor västerut tillsammans med traktens och gårdens anställda till fots med kreatur och och inventarier.

Modern Tatiana, i 45-årsåldern, stannade på gården, fadern, Boris Mousnikow, som var rättare där, hade inkallats tidigare och sönerna återsåg honom aldrig. Även moderns öde var under många år okänt för bröderna.
I februari 1940 förstördes Kirjola totalt av den retirerande finska armén, den brända jordens taktik.

Georg och Viktor kom på okända vägar till Sverige och blev s.k. finska krigsbarn.
På lika okända vägar hamnade bröderna i Österhaninge hos den välbärgade arrendatorsfamiljen Wering på Prästgården Solberga.
Agronomen Verner Wering, gift med kyrkoherdedottern Karin Berner, hade varit prästgårdsarrendator sedan 1921 efter att ha verkat som anställd på flera av de större gårdarna i trakten. De hade dottern Ulla född 1923.

Familjen Wering i början på 40-talet, Verner, Karin och dottern Ulla samt bröderna Viktor och Georg.

De finsk-ryska bröderna fick ett bra liv  hos sin nya familj. De gick båda i skola i Västerhaninge och fick senare en god utbildning. Enligt Georg fanns det dock en viss distans till fosterföräldrarna.
Verner Wering avlider redan 1950 och hustrun Karin fortsätter jordbruket med anställda och den då 15-åriga Georg.

På gården fanns hushållerskan Eva Jansson och det var hon som skötte vardagslivet på gården både i och utanför köksregionerna.

Arrendatorsbostaden på Solberga, nu i privat ägo. Byggd 1925 av familjen Wering.

Det stod tidigt klart att Karin Wering önskade att fostersonen Georg skulle överta arrendet och han fick en gedigen utbildning för detta, bl.a. på Berga Lantbruksskola och han blev också kvar på Solberga hela sitt liv.

Viktor och Georg med Karin vid köksbordet på Solberga. Hon kallade dom “mina finska pojkar”

Brodern Viktor flyttade tidigt och utbildade sig inom sjöfarten och tog en kaptensexamen men omkom tragiskt i en olycka på sjön 1961 och efterlämnade hustru och två barn.

Karin Wering driver gården gården med “rättare” men vartefter Georg växer upp får han ett allt större ansvar att driva lantbruket och i början på 60-talet kan man säga att han får huvudansvaret och skrivs i handlingarna som inspektor.
Djurhållningen avslutas vartefter, några hushållsgrisar och lite höns blir länge kvar, och han satsar helt på spannmålsodling, mest på oljeväxter.

Karin står kvar som arrendator ända fram till sin död som 87-åring år 1977 då Georg tar över kontraktet med kommunen som då äger gården.

Inledningsvis med nån eller några anställda jordbruksarbetare men i takt med rationalisering skötte han lantbruket på egen hand med hjälp av lantbrukselever från Berga under vår- och höstbruk.
Georg anses vara en duktig lantbrukare och han lever gott på sin rörelse,

En arbetsdag i skogen, grannen på Snörom Frans Åkerblom, Georg och Lennart Sandberg.

I början på 1960-talet kontaktades Georg av en representant från den Nobelska släktföreningen som kom med glädjebudet att hans mor levde men under knappa förhållanden i trakten i det nu ryska Viborg. Samtidigt fick han också det mera nedslående beskedet att fadern visserligen överlevt kriget men avlidit 1955. Han fick också reda på att han hade en äldre syster i livet vars öde är okänt för mej.
Föreningen var Georg behjälplig att få upp kontakten med modern och med alla formalia med de ryska myndigheterna och efter ett kort besök några sommarveckor kom hon till Sverige och Solberga.

Georg återser alltså efter dryga 20 år sin biologiska mor men med det märkliga faktumet att man inte kan tala med varandra. Både hon och fadern kom från den ryska delen av Karelen och hade alltså ryska som modersmål, det språk som Georg troligen också talade under sin tidiga barndom.

Georg bodde nu i den ena delen av den s.k.  rättarbostaden på Solberga och modern Tatiana hade där ett rum på övre våningen där hon framlevde sitt liv i stillhet och troligen isolering. Hon nyttjade naturligtvis även resten av bostaden men flydde alltid uppför trappan när det kom besök.

Hon avled på Solberga 1981.

Tatiana Mousnikow 1896-1981 och Keddy.

Georg levde hela sitt liv på Solberga, han gifte sig aldrig.
Familjen Werings trogna hushållerska Eva Jansson blir kvar hos Georg när “tant Karin”, som Georg kallade sin fostermor, avlider och hushållar åt honom fram till sin död 1992. Det fanns en stor ömsesidig sympati dem emellan genom åren.
Georg hade under många år alltså tre kvinnor omkring sig, biologisk mor, fostermor och Eva Jansson!

Eva Jansson, 1911-1992, och Georg var mycket goda vänner.

Hans stora intresse utöver jordbruket var jakt och skytte. Han var under många år jaktledare på markerna runt Solberga och Ormsta. I hans bostad fanns gott om troféer, allt ifrån hornkronor till en uppstoppad räv.
Han hade en stor umgängeskrets i sina jaktkamrater och andra goda vänner.
Han offrade många ideella timmar med sin grävare när Haninge Jaktskytteklubb byggde sin skjutbana på Tjursta på 70-talet och var sedan länge hedersmedlem där.

Som vanligt bland jägare var han en stor djurvän, vid ett tillfälle hade han lovat en god vän att avliva dennes schäferhund som hade några genetiska defekter.
Men väl i skogen med bössa och spade fick han “en bedjande blick” och tiken Keddy blev hans följeslagare i många år!

Georg drabbades på 80-talet av en allvarlig cancer och genomgick en stor operation där tom delar av bukspottskörteln togs bort, prognosen om tillfrisknande var låg men han kom tillbaka och fick ytterligare många år men med nedsatt fysik.

En bit in på 2000-talet ansåg sig kommunen inte ha råd att att underhålla och reparera de nedslitna ekonomibyggnaderna och sade upp arrendekontraktet. Georg avvecklade sitt jordbruk och kommunen sålde gården.  De flesta gamla byggnaderna revs och Solberga är nu en vacker modern ridanläggning. Markerna brukas nu av Jan Claesson på Nedersta.

Georg som under åren som aktiv lantbrukare hade en god ekonomi drabbades efter avträdesbesiktningen av stora kostnader pga bristande underhåll av främst de gamla ekonomibyggnaderna.
De pengar som kom in vid försäljning av inventarier och maskiner räckte inte till dessa kostnader och han hamnade i en besvärlig situation och jagades av kommunen och bankerna.
Att vid hans ålder och belägenhet få till en uppgörelse med fordringsägarna var inte tänkbart så han levde sina sista år med dessa skulder som naturligtvis växte.

Jag har ingen direkt insyn i de händelser som har att göra med avslutet av arrendet med kommunen men hans egen uppfattning var att han debiterades och delvis betalade stora pengar för eftersatt underhåll på byggnader som omgående revs.
Troligen helt enligt kontraktet men moralen kan väl diskuteras.
Resultatet blev att han fick leva på garantipension,

Kommunen behöll den gamla rättarbostaden så Georg kunde bli kvar som hyresgäst sin sista tid. Han blev fysiskt allt sämre och var under sina sista år helt beroende av samhällets service. Han tappade dock aldrig humöret trots sin ganska begränsade tillvaro, var alltid glad och positiv när man besökte honom.
Dagens Nyheter om mornarna, Aftonbladet på eftermiddagarna och lite TV-tittande var hans liv på slutet.

En mindre stroke i hemmet och en massiv hjärtinfarkt på sjukhuset ändade hans liv strax före midnatt den 27 januari.

Georg på äldre dar, här i samtal med grannen Siv.

Den fallfärdiga logen som revs innan gården såldes.

Det nybyggda stallet.