Haningegillets Gunnar Redelius skrev denna artikel för 35 år sedan om den lilla gården Ramsdalen.
Artikeln är ordagrant återgiven.
I slutet av 1960-talet bebyggdes Ramsdalen med en enhetlig typ av kedjehus. Några är friliggande, särskilt i den första etappen kring “metkroken”, dvs backen som slutar med en sväng ner mot ängen vid sjön. Det är trevliga hus med lagom stora tomter. Hela området ser ut som en samling prydligt uppradade skokartonger. De låga taken ser man inte. De är omgivna av horisontella skärmar av bräder.
En gammal grusväg leder ned till sjön. När regnet kommer bildar vattnet djupa fåror i den lösa sanden. Berg i dagen övergår i gammal sjösand, fin som mjöl. Det dammar om hjulen när man i hög fart cyklar ner till badet vid Ramsjöns strand. Det är en härlig känsla på en härlig väg en vacker sommarmorgon. Tack och lov för gruset i en tid av asfalt och betong.
Just där grusvägen börjar ligger gården som en oas i civilisationens öken. Det är fråga om ett äkta småbruk med allt vad därtill hör: en häst, några kor och kalvar, lagårdskatt och höns. Redskapen är en höskrinda, en hjulräfsa och en fjäderharv. Övriga redskap lånas.
Det luktar lagård när man går förbi. Vilken sällsynt lukt i dessa trakter!
Om man stannar upp så hör man hur korna står och trampar. I övrigt är det tyst. Katten går målmedvetet över lagårdsbacken och försvinner under logdörrarna. Hästen står vid vattenhon bakom ladugårdsknuten och håller undan flugorna med sina långa svans. I det lilla huset vid vägkröken håller hönsen till.
Där finns också huggkubben och travarna med spillved av grenar och gamla bräder.
Hela gården är en rest av det gamla jordbrukssamhället såsom det var på 1930-talet. Det är märkligt att finna denna levande lantliga miljö tätt inpå den s k civilisationens knutar. Här har inga rationaliseringar, moderniseringar eller annat otyg dragit fram. Tiden har stått stilla. Här råder lanthushåll på gränsen till självhushåll, också sparsamhet och redlighet av bästa svenska märke.
Själva stugan är rödmålad med gulvita knutar och fönsterfoder. Framför ligger trädgården med en prydlig grusgång, blomrabatter, grönsaksland och vinbärsbuskar.
Lillstugan ligger som en flygel till vänster när man går in genom trädgårdsgrinden.
Här bor Rut Hultström, född den 30 maj 1896. Jag får en pratstund i köket den 24 maj 1979. Rut växte upp vid Erikslund, ett annat småbruk nära Svartsjön. Fadern var Alfred August Pettersson. Farfar och farmor gav sig iväg till Amerika men det gick inte så bra. De kom tillbaka. Farfar var byggnadskunnig. Han odlade mark och byggde husen vid Erikslund.
Rut gick i Svartbäckens skola.
Läraren kallades Skol-Olle. Han kom från Dalarna. Han var litet av en tusenkonstnär. Han snidade i trä och spelade fiol trots att han bara hade en arm. Den andra blev han av med i ett sågverk. Han hade bra huvud. Han bar posten och han tog gärna en sup, särskilt vid begravningar då glöggkitteln mötte vid sorgehuset. När Ruts mamma gick i skoIan var det 60 barn som fick undervisning. Det blev trångt i skolan och klent med resultat. Mor fick hjälpa till som lärare.
Rut gick i skolan till tolv års ålder och konfirmerades vid fjorton för komminister Berner. Det var att gå till Österhaninge kyrka fyra gånger i veckan. Till julottan åkte man släde med bjällerklang. Hästarna bands i kyrkogårdsmuren. Nöjen var det inte så mycket förr. Det var mest arbete. I bland var det dans på bondgårdarna.
I ungdomen blev det mycket arbete med tvätt för stadsborna i Stockholm. Rut stod i tvättkojan till 25 års ålder. Det var att hugga ved, luta, skölja och torka. Vid fyratiden om morgonen körde man till stan med häst och vagn för att leverera tvätten.
Rut gifte sig med Arvid Hultström och kom till Ramsdalen, ett småbruk på ett tunnland jord. Svärfar var rättare vid Vendelsö gård. Vid Ramsdalen var husen i mycket dåligt skick. Korna fick stå i torkladan (tvätttorken) den första tiden. Det blev mycket arbete med att laga och bygga. Det blev nytt timmer i lagårn och nytt golv av cement. Arvid körde sten och sand med två små hästar, Pysen och Stjärnan. Det blev ordning, åren gick. Arbetet med åker och djur “gick väl i händer”. Ett hårt slag var det när Arvid dog vid 53 års ålder. Han lade sig att vila under ett träd i trädgården en sommardag och insomnade lugnt och stilla. Rut var då 57 år. Det blev att sträva vidare ensam med gården.
Rut Hultström 1896-1980. Foto Gunnar Redelius 1979.
Nu vid 83 års ålder har Rut inte längre någon häst. “Jag fick inte köpa för barna’
— Men ett par kor står i lagårn och hönsen finns kvar. Rut går upp mellan klockan 5 och 6, tänder i spisen för att få upp värmen, går ut i lagårn, ger foder, mjölkar och ger åt gödkalvarna.
Så går dagen med många steg mellan stugan, vedbacken och lagårn. Men åren tar ut sin rätt. “Jag är inte på bena som jag skulle — det är hela kroppen som är utsliten’
— Rut Hultström är beundransvärd. Hennes livsgärning är ett monument över gammalsvensk flit och redbarhet.
Ramsdalen år 1910, Ruts svärfar Jan Erik Hultström född 1846. Den lilla gården övertogs först av sonen Knut som 1922 flyttade till Skutan och Arvid och Rut övertog brukandet. Fotot tillhör Gunnel Kjell.
Ekonomiska kartan 1951.
Passerade gården nyligen.
Sorgligt att se förfallet och de numera bevuxna ängarna.
Under min barndom på 60talet var ängarna öppna och brukade.
Nu börjar skogen ta tillbaka ytorna som brutits av människorna.
En satsning på en försiktig renovering av gård och mark borde vara intressant ur kulturhistoriskt perspektiv innan det är för sent.
Kanske som ett kommunalt beredskapsprojekt?
Hej jag är ägarens brorson, jag växte upp på gården, det var så livfullt och fullt av kärlek, det fanns alltid folk samlade på gården . Saknar hur det var, kommer ihåg 90tal till för 4 år sedan stor skillnad, svårt dock för min farbror att ta hand om gården själv som han gjort sen lång tid tillbaka.
Hej,
Är född och uppvuxen under slutet på 70 och 80talet 75m ifrån gården. Bodde i en av skokartongerna nedanför den norra ängen. Om gården ska säljas någon gång är jag jätte intresserad!
Med vänlig hälsning, Mats Alsmyr
Mats Alsmyr!
Kanske vill du köpa huset på Ramsdalsvägen där grusvägen börjar. Jag bor ca 75 meter från gården. Vi funderar på att sälja inom en ganska snar framtid för huset har blivit för stort för ett gammalt par.
Gummans Gård 🙂 Rut bar med pust och flås hinkar med ok över gårdsplanen. Dom något läskiga skrockande vita hönsen blockerade ibland vägen ner till sjön. Hästen gick lös och betade på gårdsplanen. Vi fick alltid använda backen bredvid hönshuset för pulkaåkning på vintern, men inte beträda ängarna på våren eftersom gräset skulle slås och hässjas till vinterfoder åt djuren. Korna minns jag mest som att dom hördes ibland och att dom var i lagården när vi stannade vid den öppna dörren och kikade in.
Härliga barndomsminnen runt Ramsdalen på 70-talet
Det är så sorgligt att bevittna förfallet av den gamla ladugården och hönshuset. Kommunen borde ha varit intresserade av att bevara en fin gammal kulturmiljö. Nu är det försent att göra något åt det. Halva taket rasade in en snörik vinter för flera år sedan. Ladugården står där som ett skelett från gamla tider. Det har blivit en farlig plats för barn och djur. Även den gamla torkladan ser ut att falla ihop. Något måste ske omedelbart innan någon galning tänder eld på de gamla husen. Det är många som promenerar vägen till sjöarna Ramsjön och Svartsjön. Tänk om kommunen kunde satsa på att ängarna kunde betas av får. För några vargar lär inte få finnas i Haninge för då utlyses skyddsjakt av Länsstyrelsen. VARGAR
Jag växte upp i villaområdet på Lisebergsvägen under 60-70-talet och cyklade ett otal gånger ner till Raman för att bada och minns hönsen, korna och gumman på gården. Ängen som sluttar brant ner mot Ramsjön med gården högst upp var som hämtad ur en sagobok. Då var det ängsmark och blomster ända ner till badet som hängde ihop som ett öppet landskap med den sluttande ängen från gården men som nu tyvärr slyat igen. Synd att de yngre inte kan se det som det en gång var.