Tuntalurn och dess öde

Denna teckning av Tuntalurn från 1971 ritade Ulla Wall på beställning från Erik Wall. Han ville ha det då rivna huset dokumenterat. Till hjälp hade hon ett litet foto och Erik hade dessutom visat henne huset många gånger. Teckningen är i svart tusch och här är en färglagd kopia.  Hon skriver i en kommentar till bilden: “Tuntalurn” är latin och betyder “där solen skiner”. (rätta mig om jag har fel). Här fick gubbarna som behövde stöd bo. På bilden syns Malcolm suddigt. Här bodde också Late Ernst och Greve Tjabo.

För drygt 25 år sedan skrev Gillets dåvarande ordförande, Inger Heijkenskjöld, denna lite bittra artikel om dåvarande Västerhaninge kommuns ointresse för att bevara äldre bebyggelse av kulturella skäl.
Den handlar specifikt om det gamla “fattighuset” Tuntalurn i Tungelsta och dess öde i mitten på 1960-talet men avslutas med en allmän kritik av samhällets politik i sammanhanget.
Vi klipper lite ur artikeln!

Många Tungelstabor minns säkert Tuntalurn, som låg invid korsningen Skogs Ekebyvägen  och Skolvägen
(rättat) nära huvudbyggnaden på f d säteriet Skogs Ekeby.
Huset har varit statarbyggnad på gården, uppfört av timmer och med faluröd liggande panel. Ursprungligen var det ett hus på endast ett rum som byggdes till, troligen på tidigt 1800-tal.

Namnet Tuntalurn, egentligen “Tuta i luren”, fick huset efter gårdens nattvakter som bott där. Nattvaktens arbete var att nattetid gå runt på gården och se till att allt var lugnt. Som bevis på att så var skulle han en gång i timmen tuta i en lur.
AB Hem på landet köpte Skogs Ekeby 1908 och styckade upp ägorna i tomter.

År 1926 inköpte Västerhaninge kommun Tuntalurn och hyrde ut bostäder till pensionärer, ett slags ålderdomshem. Huset var helt omodernt och dåligt underhållet när en arkitekt 1965 hos kommunen bad att få hyra eller köpa fastigheten. Hans avsikt var att sanera och rusta upp byggnaden för att bosätta sig där.

Men kommunalfullmäktige avslog ansökan med motivering att huset var så överfullt med husbock att det måste brännas ned, ett argument som tyvärr är alltför vanligt och oftast osanning. Trots Tungelstabors protester och spekulantens försäkringar om grundlig sanering och rökning mot husbock blev det ingen ändring av beslutet, sån’t gör man bara inte!

I mars 1966 hade brandkåren sin övning och Tuntalurn fanns inte mer!

Bilden tillhör Stefan Jansson, Tungelsta.

Detta är bara ett av fallen i den skrämmande långa listan över de bevarandevärda byggnader, som de senaste årtiondena rivits, bränts ned eller byggts om till oigenkännlighet här i nuvarande Haninge kommun. Med bild samt text om varje sådan byggnad skulle minst en tjock bok vara fylld. Och ändå fortsätter utarmningen av denna del av vårt kulturarv. – Och vem skulle förresten vilja kosta på tryckningen av en bok/böcker, som innehåller misstag (i några få fall olyckshändelser) begångna under knappa 30 år?

Som exempel kan nämnas att vi nyligen fick rapport om att torpen Damborg (f d finansminister Gunnar Strängs mors barndomshem) samt Bråten, båda torp under Häringegodset (ägare Stockholms stad) bränts/brunnit ned. Om avsiktligt eller av våda vet vi i skrivande stund inte.

Därför ber vi alla, som har fotografier eller handlingar rörande äldre byggnader inom Haninge kommun att låna ut dessa till Gillet för kopiering. Allt material mottages tacksamt; som alla förstår är vi ute i sista minuten.

Tänkvärda ord för ett kvartssekel sedan, man funderar på om det blivit bättre genom åren när det gäller bevarande av våra lokala kulturskatter.
Vi har ju ett aktuellt exempel, Klockargården och Åbyskolan!
Klockargården hade med all säkerhet rivits om inte opinionen vaknat i tid!
Hur det går med skolan återstår att se!

Men man måste också ha i tankarna att det ofta är en svår balansgång för beslutsfattarna.
Samhället måste ju också utvecklas och anpassas!

Eller hur?

1951 års ekonomiska karta.