Lanthandeln i Häringe eller Fredriksborg

Lanthandeln Fredriksborg. Utanför, arrendatorn på Grindtorp, Anton Andersson. Vykort från okänt år. T.v. i backen, Näselund

Jag skrev en kort artikel om handelsboden i Gansta som blev väl-läst!
Här kommer en betydligt längre berättelse om en handelsbod i Ganstas närhet, nämligen om lanthandeln i Fredriksborg nere vid Häringe kapell, Näset 1:11.

Inga Offerberg, aktiv skribent i Gillets skrifter, som sommarbodde i trakterna skrev för 15 år sedan denna berättelse från sin barndom.

När jag läser ordet lanthandel, ser jag ge­nast för mig den handelsbod som spelade en så stor roll under min barndoms och tidiga ungdoms somrar. Nästan varje dag gick eller cyklade jag till den. Från Västervreten gick färden nedför en ganska lång och brant backe från skogsbryn till åker­mark med utsikt över det stora godsets ekland och med glitter från Saltsjön i bak­grunden. Vid foten av backen gjorde vägen en skarp sväng förbi en liten lantgård, som förr varit torp men nu ägdes av en för­mögen grosshandlare i Stockholm.
Själv bodde han på somrarna i en stor villa nära intill men högre upp. I den lilla gården som då hette Körgårdsbacken, fanns kor, höns och hästarna Freja och Flora, och där häm­tade vi mjölk i den svala mjölkkammaren.
Från gården svängde vägen tillbaka uppför åsen med en stenmur på vänstra sidan och bakom den grosshandlarens fruktträdgård. Denna trädgård, som jag än i denna dag aldrig satt min fot i måste vara upphovet till en av mitt livs ouppfyllda drömmar, den att äga en avskild, inhägnad, hemlig, alldeles egen underbar trädgård. Gross­handlarens trädgård var egentligen inte särskilt underbar, den hade knappast några blommor alls, men inhägnad och oupp­nåelig var den. Den var också intressant. Enligt den ena i trakten förhärskande teorin var det nämligen här som den gamla krigs- och/eller pestkyrko-gården legat.

På krönet av backen gjorde vägen en ny sväng och det lilla vita kapellet blev synligt, fram till porten ledde en krattad gång, kantad av stora täta vinbärsbuskar, och nedanför vinbären bredde kyrkvaktmästarens stora fina handelsträdgård ut sig.
Också trädgårdsmästaren själv syntes oftast bland sina växter i ordets sanna betydelse fin han med. Kapellet hette Körgårdsbackens kapell till minne av kyrko­gården, som enligt teori nummer två legat där kapellträdgården senare anlades på en tidigare potatisåker. Några kranier har dock såvitt jag vet aldrig blivit: påträffade, vare sig på det ena eller på det andra stället.

Från kapellet och trädgårdsmästeriet var det bara en kort sträcka kvar till affären. Den hette Fredriksborg, senare också ”Kooperativa” och bestod av ett gulmålat trähus med en högt belägen liten veranda framtill. Upp dit kom man på en lång trappa.

Anlände man vid postdags, och det gjorde man vanligen, fanns där en samling vän­tande personer. Posten kom med den ordi­narie landsvägsbussen som passerade tätt förbi innan Nynäsvägen rätades ut vid mitten av trettiotalet Busschauffören räck­te ut postväskan genom fönstret. Ibland bara kastade han ut den. Det var en stor, brun, sliten läderportfölj med, ser jag för mig, rem om och lås, och den togs emot av handelsföre-ståndaren. Därpå följde det som alla kommit för, utdelningen.

Inuti såg butiken ut som alla andra lanthandlar med en lång disk och hyll- och fackinredning, På disken låg en öppen låda för icke avhämtad post, och i den kunde man leta efter brev till sig själv och i förbifarten läsa andras vykort. Där stod också telefonen, som man fick låna när man skulle ringa till föräldrarna i stan eller till mormor. Då ve­vade man tills det sade pling och telefo­nisten i Gansta svarade och kopplade sam­talet.

I mitt minne är butiken fylld av folk, de flesta okända för mig som ju var ett barn och dessutom sommargäst och därför inte hörde till. Karlarna var klädda i blåkläder och arbetade väl i trakten. Kvinnorna hade blommiga sommarklänningar, En av dem skilde sig från de andra, en liten, mycket solbränd, kortklippt person i samma slags blåställ som männen. Hon cyklade alltid och packade sina inköp i den sortens dubbla cykelpack-väskor man hade på den tiden. Långt senare fick jag veta, att hon hade varit jordbruksarbetare på det stora godset och bodde i Betsholmen ”således en kvinnlig pionjär i männens värld”.
Ofta öppnades en dörr bakom disken och in kom tant Emma, en liten rund äldre dam med nät kring sitt vita hår och tofflor på fötterna. Hon bodde alldeles bakom affären, som hon tydligen gick in och ut i som hemma hos sig själv.

Några stånds­personer från de stora villorna nere vid sjön syntes sällan till. Men en gång stod Dramatens stora skådespelare Lars Hans­on i affären.

Dramatenskådespelaren Lars Hanson (1886-1965) som generade författarinnan i början på 20-talet.

Han hyrde nämligen under något eller några är sommarställe på den närbelägna ön Hästholmen. Jag var i ton­åren då och dödligt generad, eftersom jag just den dagen hade i uppdrag att hämta ricinolja, som beställts från apoteket och skulle komma med bussen. På den tiden fanns det mycket att bli generad för.

Kooperativa i Tungelsta tog över Fredriksborg 1931. Där köpte vi Cirkelkaffe och klarskinn. Fotogen till lamporna och foto­genköken hälldes upp i vår egen medförda plåtdunk, och ibland behövde vi också lampglas, vekar och rensnålar. Svagdrickan fraktades hem i stora glasflaskor med vita porslinsknoppar och ställdes i jordkällaren.

Färskvaror skaffade vi på andra håll. Pappa rodde drag och kom hem med gäddor, och hos fiskaren nere vid sjön fanns strömming. Grönsaker och bär kom förstås från trädgården vid kapellet, och en gång i veckan kunde vi handla hos slaktare Tärnholm, som kom med skåpbil från Katrineberg.

Handelsföreståndarna i Koo­perativa växlade men har i minnet flutit samman till en enda, klädd i gulbrun skyddsrock. Gulbrunt uppfattade jag som Kooperativas egen färg.

Nu är mycket annorlunda. I Körgårdsbacken finns varken ko eller häst och själva namnet har ändrats till det mindre dystra Kyrkbacken. Den gamla fina trädgårdsmästaren är för länge sedan borta, och borta är också hans stora trädgård och vinbärsbuskarna.
Kapellet har bytt namn, det med, till det förnämare Häringe kapell. Fredriksborg blev till sist Konsum, tynade bort och lades ned 1958, men då var jag för länge sedan vuxen och hade tankarna på annat håll. Med unga personers själv- upptagenhet hade jag heller aldrig brytt mig om att ta reda på något om butikens tidiga historia eller snarare tagit för givet, att någon sådan historia aldrig funnits. Men när jag långt senare började samla minnen och uppgifter om min barndoms snabbt försvinnande sommarvärld, fick jag också här och där veta något om Fredriksborg före Kooperativa.

Tidningar som kom fram när huset byggdes om, pekar på att det byggdes 1905. Den första ägaren var hand­landen Fredriksson på Oskarsberg i Gansta och från honom stammar alltså det herrgårdsstiliga namnet Fredriksborg. Han hyrde ut till arbetaren Johan August Eriksson och Johanna Lovisa Lundin blev föreståndare. Efter några år gick han­delsboden i konkurs.
Nu slumpade det sig så att i grannhuset Näselund bodde bonden Lars Petter Pettersson som tycks ha varit en betrodd och handlingskraftig man. Lars Petter hade en dotter, Anna Katharina, som var gift med badmästare Carl Edward Johnsson i Stockholm. Han köpte butiken (ej fastigheten) och anställde Johan Emil Ludvig Wettermark som föreståndare. Ägarens  dotter Margit tillbringade sina sommarlov i Näselund och Fredriksborg. När jag träf­fade henne var hon en bra bit över åttio, ståtlig och vacker med ett knivskarpt minne.

Fredriksborg, någon gång mellan 1909-1919, då affären ägdes av badmästare Edward Jonsson i Sthlm. Okända unga damer framför. Foto tillhör Gunnel Sandberg.

Framför butiken, berättade Margit, fanns en stång, som hästarna bands vid. Nära intill låg isstacken täckt med sågspån, den tidens kyl och frys. Inuti butiken stod en soffa, och i den satt slaktare Lager från Linaberg när han kom för att köpa öl. Inte heller storbönderna gjorde sig någon bråd­ska när de kom för att handla. Inne på kontoret bakom butiken blev de bjudna på kaffe och konjak och fick en strut kara­meller med sig hem till barnen. De fina familjerna nere vid sjön, häradshövdingens i Solbacken och rådmannens i Vårgård kom inte själva utan beställde per telefon.

Knut Gotthard Johnsson förestod butiken några år.  Men affären lönade sig inte och enligt Margit berodde det på att fadern Inte var hårdför nog.

Ny ägare i början av 1920-talet blev grosshandlare Rickard Hedström i Stock­holm. Inte heller han bodde på Fredriks­borg. Föreståndare var mågen Axel Torsten Lenander, gift med ägarens dot­ter Elsa Regina. När Fredriksborg 1931 blev en del av Tungelsta Kooperativa handelsförening, var det delvis på initiativ av ännu en handlingskraftig granne, Väg- Anders. Han hette egentligen Gustaf Andersson, var vägförman och före­språkare för de kooperativa idéerna. Väg-Anders minns jag som ert storvuxen, stilig, något böjd gammal man med käpp. Sonen Lennart som bor i Fredriksborg sedan 1962 har byggt om huset till en villa i vitt och brunt med helt ny profil men Näselund har behållit sitt utseende.

Elmontören Lennart Andersson (1930-2011) köpte den gamla handelslägenheten 1962 och flyttade hit med hustrun Maj-Britt. Han byggde om och till och villan är nu en vacker byggnad i vitt tegel.

Ett vykort i kom­munens arkiv ( se första bilden) visar hur huset ursprungligen såg ut. Näselund syns i bakgrunden och framför affären står Häringes arrendator på Grindtorp, Anton Andersson, med sin vagn och vita häst. Antons son Gösta bodde i Fredriksborg några år efter att affären lades ner och innan Lennart köpte den.

Lennart Andersson är en av de få som finns kvar och kan berätta om gamla tider. Han minns namnen på flera av de kooperativa föreståndarna: Harry Hamber, Bergström och hans biträde Eriksson och Yngström. De sista efterföljarna stannade sedan bara en kort tid var tills affären lades ner 1958. Jag saknar ännu den gamla affären som utgjorde en naturlig mötesplats. Nu ser vi varandra bara genom bilrutan om ens det och en nykomling kan vistas i trakten i flera år utan att man träffas.

Kompletterande fakta om fastigheten 2016

Huset byggdes 1905 av Karl Fredrik Fredriksson, handlare på Gansta, som gav huset namn. Han sålde till grosshandlaren Rickard Hedström i början på 1920-talet som i sin tur sålde till Tungelsta Kooperativa förening 1931. Föreningen äger fastigheten till 1962 då Lennart Andersson köper.
Ingen av de första ägarna bor här, bostaden och butiken hyrs under stor omsättning ut till handlare och föreståndare.
Efter ovan nämnde Knut Gotthard Jonsson som flyttar 1916, Märta Sofia Gustafsson 1916-18, Pontus Hilding Landhe 1918-19, Petrus Gunnar Karlsson 1919-21, Karl Arvid Jakobsson 1922-23 (som då blir handlare i Hemfosa), Axel Torsten Lenander 1923-30.

Förste konsumföreståndare blir Nils Heribert Jansson-Hamber  år 1930, han kommer från Carl Roswalls affär i Västerhaninge. Han ersätts 1937 av Karl Adolf Hugo Bergström som blir kvar en bit in på 40-talet.

Slutkommentar från Glimtarredaktionen 2001.
Konkurrensen var stor. Den äldsta affären i området, Oskarsberg i Gansta låg bara två kilometer bort och 1935 kom en tredje, Axelssons i Gryt utrustad med bensin­pump, på samma avstånd, strategiskt pla­cerad direkt vid Nynäsvägen.
Men lanthandlarnas tid var förbi. Bilismen gjorde att de större samhällena tog över, och när Muskötunneln öppnades fick även Gryt och Gansta, som hade stora leveranser till ön, lägga ner. Bosse Axelsson fångades upp av Bengt Nordkvist som upplevt hans kapacitet på nära håll och Kifas i Gansta började sälja kläder i garaget, vilket senare utvecklades till en hel varuhuskedja.