Invigningen av skolmuseet i Svartbäcken

Ur Glimtar 1997:2, Olle Flodby…

…INVIGNING AV SKOLMUSEET I SVARTBÄCKEN

Så har vi då äntligen fått vårt skolmuseum invigt. Många inbjudna hade infunnit sig den 15 februari 1997, på dagen 150 år sedan Svartbäckens skola togs i bruk, men det var också många andra besökare på plats. Det var bistert kallt då kommunal rådet Staffan Holmberg klippte det blågula bandet och förklarade museet invigt.

Flaggan var i topp och trots kylan sjöng barn från den nya Svartbäcksskolan några sånger under Barbro Milgers ledning.

Skolsalen blev proppfull av besökande och sparbössan på katedern, betydande att entréavgiften är helt frivillig, blev snabbt fylld med både sedlar och mynt. Man hajar lätt till i entrén till skolsalen vid anblicken av en skyltdocka uppklädd till lärarinna i tidsenliga kläder. Både skyltdockan och kläderna är skänkta av Haningedräktens Vänner och arbetsgruppen för skolmuseet är mycket tacksam för donationen.

Kontakt med gamla elever

Undertecknad har i samband med arbetet med boken “En skola i varje socken” kommit i kontakt med flera elever som undervisats av Mats Olsson och Regina Engström, de två sista lärarna vid Svartbäckens skola. Det var särskilt roligt all en av dessa elever Elsa Appelqvist, f Larsson, som började skolan läsåret 1920-1921, hade hörsammat inbjudan till invigningen.

Vid visningen den 22 februari fick museet bland många andra också besök av en f d elev som hade en hel del att berätta. Det var Gunnar Pettersson f 1909. Som barn bodde han i Hammarby och fick traska den långa vägen genom skogen via Tyresta by och fram till Svartbäckens skola. Det blir säkert 7-8 km. Men det kom också en flicka från Klåvkällan och hennes skolväg blev en mil.

Vidare utveckling

Arbetsgruppen för skolmuseet har nu efter färdigställandet av skolsalen för avsikt att iordningställa lärarbostaden såsom den skulle kunna tänkas ha sett ut i början av 1900-talet. Vi är givetvis tacksamma för gåvor i form av möbler och prydnadsföremål. Dessa kan lämpligen överlämnas i samband med besök i skolmuseet.

Utdrag ur Olle Flodbys tal vid invigningen.

Folkskolestadgan 1842

Den 18 juni 1842 kan betraktas som folkskolans födelsedag. Då fick vi en folkskolestadga, som bl a bestämde att det skulle finnar, minst en skola i varje socken och att en seminarieutbildad lärare skulle anställas. Jag vill hävda att folkskolestadgan har haft en enorm betydelse för vårt land och alt den utbildning som då erbjöds Sveriges barn helt enkelt är en förutsättning för vårt nutida välstånd. Men det fanns motståndare till skolreformen. Det fanns de som sa, “att det vore farligt för lugn och ordning i landet, om de lägre klasserna fick tillfälle till upplysning”.
Men det fanns också tillskyndare till det skolpolitiska programmet, såsom ärkebiskopen Johan Olof Wallin, professor Erik Gustaf Geijer och kronprins Oscar, sedermera Oscar I.

Privata initiativ

Nu ska vi inte tro. att det inte fanns någon som helst undervisning före folkskolestadgans tillkomst, Energiska biskopar och präster såg till att barn fick lära sig läsa. Den stränga kyrkolagen av 1686 innebar ju också, att ingen fick gå till nattvarden och ingen gifta sig, som inte kunde kristendomens huvudstycken, alltså Martin Luthers lilla katekes.

I våra socknar har vi haft framför allt tre personer som varit måna om folkundervisningen, nämligen författarinnan Fredrika Bremer, kamrer Stråhle och baron Löwen. Fredrika Bremer anordnade redan 1832 undervisning för folkets barn på övre våningen på Hesslingbv gård och bekostade lärarinnelönen. Kamrer Stråhle på Krigslida donerade pengar till en skola och baron Löwen på Häringe skänkte tomtmark och byggnadsmaterial för nya skolor.
Det blev en febril verksamhet i vårt land med anledning av folkskolestadgans tillkomst. Man hade beslutat om en femårig övergångstid så socknarna fick några år på sig för att ordna undervisningen.

Gamla elever berättar

Gunnar Pettersson från Hammarby som deltog i invigningen av museet  kunde berätta minnen från skolan. Trots att skoldagen började först kl 9 så var del mörkt i skolsalen under en del av året. Man använde sig då av karbidlampor som ju var känsliga för vattentillförseln, Gunnars  far, Erik Pettersson f 1884, har också varit elev i Svartbäckens skola, men det var med Mats Olsson som lärare. Det sägs att “Skol-Olle”, som han kallades, tyckte mycket om kaffekask och det skulle förklara att han var strängare på måndagarna än övriga dagar.

Regina Engströms fosterföräldrar bodde också i skolhuset berättar Gunnar Pettersson, men de bodde i vindsvåningen, som måste ha haft någon form av eldstad. Det finns ett spjäll kvar i muren. Fosterfadern var snickare till yrket och han ansågs vara elak.
Gunnars hustru Ellen, född Johansson, har också gått i en av våra gamla skolor, nämligen Ösbybro skola.

Första skoldagen den 15 februari 1847

I Österhaninge beslutade man att bygga tre skolor: Svartbäcken 1846, Kyrkskolan 1848 och Vaxnäs 1851, I Västerhaninge beslutade man också att bygga tre skolor. Den första tillkom redan 1834 genom kamrer Stråles donation och sedan byggde man Södra skolan (Östnora) och Västra skolan 1844.

Att just Svartbäcken fick bli platsen för Österhaninge sockens första skolbygge beror säkert på riksdagsmannen Mats Ersson i Ty esta, men med hänsyn till bebyggelsen på den tiden var det nog en central placering, även om många fick en lång skolväg.

Den 15 februari 1847 togs Svartbäckens skola i bruk, alltså exakt på dagen för 150 år sedan. Skolans första dagbok finns kvar och förvaras i Haninge kommuns arkiv. Trots alt skolsalen endast har en yta av 37 kvm har över 50 elever varit inskrivna samtidigt. Läraren tillämpade då den s k växel­undervisningen, vilket innebar, att han använde sig av mer försigkomna elever, s k monitörer, för att mekaniskt hjälpa de yngre med inlärningen.

Lön in natura och litet kontanter

Lärarens lön bestod dels av naturaförmåner, dels av kontanter. Fri bostad och fri vedbrand samt kofoder ingick, dessutom fick den första läraren vid Svartbäcken årligen fyra tunnor spannmål och trettio riksdaler banco i kontanter. Åtta skilling per barn och månad utbetalades av föräldrarna direkt eller av socknens skol- eller fattigkassa, om föräldrarna inte hade råd.

Några lärare

Från början var skolan en kyrklig angelägenhet med kyrkoherden som självskriven ordförande. Men från 1932 övertog kommunen ansvaret för folkundervisningen, samma år som Svartbäckens skola lades ned. Trots att Svartbäckens skola var i bruk så lång tid som mellan 1847 och 1932 har sammantaget endast sju lärare tjänstgjort vid skolan. En lärarinna blev ( ex avskedad av direktionen 1860, därför att hon författat och lärt barnen att sjunga nidvisor om ledamöterna).
Men jag vill uppehålla mig vid skolans två sista lärare: Mats Olsson åren 1880-1912 och Regina Engström åren 1913-1932. Jag har träffat elever till dessa båda lärare och har genom dem fått en direkt kontakt med Svartbäckens gamla skola. En av eleverna är särskilt inbjuden hit idag, nämligen Elsa Appelqvist, som nu bor granne med skolan och hade Regina Engström som lärare omkring 1920.

Mats Olsson

Om Mats Olsson vet vi, att han var dalkarl och hade förlorat vänster hand i en karusell i yngre dagar. Karuselldirektören bidrog med halva kostnaden för hans utbildning till lärare vid seminariet i Uppsala. Trots protesen sägs det att “Skol-Olle”, som han kallades, kunde spela både orgel och dragspel. Det sas också att han slog barnen med protesen (en krok), men det förnekade en av hans elever.

Lärare förr i världen hade oftast biinkomster för att bättra på den ringa kontantlönen. Som så många andra i vår kommun hade Mats Olsson tvätteri. Han hade också en häst och två kor. Han var också en av de första som hade telefon och fick ofta telefonbud, Som pensionär bar han också ut tidningar.

Regina Engström

Regina Engström var född i Småland och kom till Svartbäcken 1913. Hon bodde i lärarbostaden tillsammans med sina fosterföräldrar från Gotland. Kommittén för Svartbäckens skolmuseum har för avsikt att försöka återställa lärarbostaden och möblera den så som den kan tänkas ha sett ut under tidigt 1900-tal. Vi har kallat det för etapp två.

Regina Engström har berättat, att hon fick gå till prästgården för att hämta sin lön. Det kunde hända, att det inte fanns några pengar, utan hon ombads att komma tillbaka en annan dag. Regina Engström ansågs vara en mycket sträng lärarinna. Hon hade mycket vacker handstil. När Svartbäckens skola lades ned 1932, flyttade Regina Engström över till Handens folkskola, som idag kallas Runstensskolan, hon pensionerades 1956.

Slutord

Det är viktigt att kunna sin historia och sin hembygds historia. Det är viktigt att minnas. Vad är det vi minns. Ja. från skolan minns jag en särskild skol-lukt. Jag minns bilder, föremål och undervisningsmaterial och så skolkamrater förstås. Sina lärare minns man också, ofta med tacksamhet. Varför är det så viktigt att kunna historia? Jo, vi måste minnas det förgångna för att förstå vår nutid och kunna planera för vår framtid. De banden får aldrig brytas.

Jag känner ödmjukhet inför vår historia, för de människor som strävat före oss och som bidragit till en utveckling som så småningom resulterat i vårt Haninge av idag. Och jag har en dröm för framtidens skola. En dröm som egentligen borde vara en självklarhet: Att alla, både elever och vuxna, ska få gå till skolan med glada steg och där få möta kärlek, uppskattning och värme. Det är den bästa tänkbara miljö för undervisning och uppfostran.

Och så till sist: Vi i museikommittén känner naturligtvis stor glädje och tacksamhet för att skolmuseet kommit till stånd och det i en tid med ansträngd ekonomi i vår kommun. Men jag tror, alt det är förståndigt att inte glömma kulturen ens i svåra tider. Vi hoppas att vi med detta lilla museum har lyckats skapa ökad förståelse för vår historia och att vi bidragit till en positiv bild av Haninge, vår älskade hembygd.

Några vackra skolplanscher, foto Kjell Olsson