Västnora och Näset, lite historia från södra Haninge

Inga Offerberg

Kommunens södra gräns mot Nynäshamn går vid Landfjärden på Häringes marker. Häringes historia finns väl beskriven i otaliga sammanhang. I området norr om själva godset finns några gamla byar som inte har lika glansfull historia och därmed är ganska okända i hembygdslitteraturen.

Gillets Inga Offerberg, framstående hembygdsforskare, tillbringade en stor del av sitt liv i dessa trakter och skrev för 25 år sedan denna artikel om Västnora och Näset. Här får vi en god sammanfattning av utvecklingen i dessa för många okända trakter. Tänk på att fakta är från 1991.

Då man färdas söderut på Nynäsvägen kan man, strax efter det att man passerat avtagsvägen till Östnorabadet, på höger hand se gamla Västnora by uppe på en bergshöjd och snett emot på andra sidan vägen vad som återstår av det en gång från Västnora utbyggda Näset. Också Näset ligger högt och känns på våren igen på de täta snår av blommande slån och syren som omger det

Såväl Västnora som Näset kom under förra delen av 1600-talet till Häringe, men medan Västnoras bönder var arrendatorer var Näsets självägande, vilket innebar att de betalade skatt i form av frälsesränta till sätesgården. De två ställena utgjorde tillsammans en by om 3 3/4 mantal, varav 2 3/4 kom på det större Västnora.

Västnora antas gå tillbaka till yngre järnåldern och ha fått namn av det trånga sund det då var beläget vid, medan Näset rimligen bor ha uppkallats efter den före de sista tusen årens landhöjning utskjutande udde, som med varierande form tydligt avtecknar sig på den ekonomiska kartan efter 5-, 10-, och 15-meters-linjerna.

Den trelängade reveterade ladugårdsbyggnaden på Västnora

Den oskiftade byns gränser var i stort sett desamma som de som ännu gäller för Västnora, Näset och det i början av 1800-talet avstyckade Eknäs sammantagna. Landskapet uppvisar de flesta för Haningebygden karaktäristiska dragen med från saltsjön räknat igenväxande vikar och strandängar, uppskjutande bergpartier som tidigare varit holmar, åker på gammal sjöbotten, rester av sand- och grusås samt inåt landet skogbevuxen morän och kala berghällar upp till 75-metersnivån, omväxlande med dalgångar och kärr- och mosspartier. Inom området ligger den i varje fall förr den idylliska Träsksjön med utlopp i en liten å, som efter ett naturligt slingrande lopp rinner ut i Landfjärden. Den å som utgör östgräns och som utmynnar i Åmundsfjärden är däremot till största delen uträtad till ett dike.

1771-73 förrättades storskifte mellan Västnora och Näset, och de därvid upprättade lantmäterihandlingarna innehåller många upplysningar av intresse, Västnora bestod då av tre hemman, som enligt 1771 års mantalslängd brukades av sex bönder och där sammanlagt 42 personer bodde, barn och orkeslösa inräknade.
Också Näsets enda mantal var fördelat mellan tre hemman men på dem bodde endast 14 människor. Till den gemensamma byn hörde ett antal torp,  Träsktorpet, även benämnt Brunnsvik eller Träsket (numera Gruvegården), Damborg, (nedbränt sommaren 1990), Skogvaktartorp, senare flyttat och omdöpt till Kyrkogårds backen med uttalet Körgårdsbacken (ej Kyrkbacken som kartorna felaktigt anger).

Damborg

På ägorna fanns också inhägnader till Dikartorp, förr kallat Bäcken eller Dikare. Härtill kom ett i Västnora beläget båtsmans torp, som innehades av nr 29 Stolpe. Kanske hade också redan då Häringes skogvaktare sin bostad i det stenhus som 1929 gjordes om till kapell och som på lantmätarens konceptkarta är markerat som Skiötten.

Dikartorp

Först delades åkrarna. Norra och södra gärdet lades i skiften och av varje skifte erhöll Västnoras Oppgård, Mellangård och Nedergård samt Näset en del var. Ängarna lämnades på grund av ojämn kvalitet kvar i tegskifte. Skogen som bestod av medelmåttig tall och gran, delades så att Skogvaktartorpet samt Dikartorps, Damborgs och Träsktorpets inhägnader skulle komma till Västnora, vilket förklarar varför Näsets skog lades i mitten med Västnoras på ömse sidor. Till samfällt nyttjande lämnades bla fiske och sjöfoder i saltsjön och Träsksjön samt båtsmanstorpets täppor.

Storskiftet efterföljdes 1808-09 av enskifte. Detta skedde på begäran av hovpredikanten och kyrkoherden i Ösmo, Anders Öberg, som köpt 1/4 mantal av Näset och som önskade få sin jord samlad. Först skildes Östnora och Näset åt och därpå Näset och Öbergs hemman, senare benämnt Eknäs.
Näsetbönderna ville för egen del inte ha enskifte mellan sig utan önskade få fortsätta att bruka jorden gemensamt som de av gammalt var vana. Inte heller kunde de förmås flytta sina hus till bättre utrymmen utan begärde att få bygga och bo på sina gamla bytomter.

Under 1800-talet inträffade stora förändringar. Ängar plöjdes upp, våtmarker dikades ut och nyodlingar togs upp såväl vid saltsjön som inåt skogen och vid Träsksjön. Ny bebyggelse tillkom, för Västnoras del Sandstugan, Västnoravret, Rännilen och Lugnet, för Näsets Hästhagen (nuvarande Näsets gård), Linaberg, Petterstorp (som tycks ha legat i nuvarande Solbergas trädgård), Rosta (byggt i ett delvis tömt sandtag), Sjöberg och Västervreten.

Västnoravret 1994, foto Ronny Bergwall

Rännilen

Lugnet 1982, foto Gunilla Hall

1877 och -78 hade turen kommit till Näset att undergå laga skifte. Jorden och skogen inventerades, värderades och delades i fyra lotter. Av de fyra ägarna fick en rätt att bo kvar men de andra blev utflyttningsskyldiga. Byggnaderna i byn förtecknades och beskrevs, och de bönder som måste flytta fick tre år på sig att mot viss ersättning föra bort sina hus. En änka utlokaliserades till Linaberg och en annan till Västervreten. Ungefär samtidigt drabbades också Västnora av förändringar i och med att arrendebönderna där utbyttes mot statdrängar. En av de utbytta var Per Magnus Andersson, f. 1837, som i 1884 års mantalslängd står antecknad som tidigare arrendator i Västnora, arbetare på Västervreten och arrendator av Dikartorp. Han köpte senare Västervreten och fick därmed ett eget hemman. En av sönerna var Byggmästaren Gustaf Andersson, som byggt många hus i trakten och vars dotter Birgit Liss nu bor i Ribby.

Under 1900-talet har fastighetsbildningen utvecklats i två riktningar, dels har genom ägostyckningar, avstyckningar och avsöndringar ett stort antal mindre fastigheter bildats, dels har genom sammanslagningar större enheter ånyo uppstått Gamla Västnora 1-3 (=storskiftets Oppgård, Mellangård och Nedergård) fick 1927 beteckningen Västnora 4.
I samband med avvecklingen 1929 av det Trolle-Löwenska fideikommisset på Häringe och försäljningen till Torsten Kreuger avstyckades och såldes ett stort antal tomter från Västnora. Återstoden förvandlades till Västnora gård, arrenderades ut och inköptes av med. dr Georg Engstrand i Stockholm och Östnora. Nuvarande ägare är Stockholms stad. Av sammanslagningar kan nämnas utvidgningen 1942 av det av Axel Wenner-Gren ägda Eknäs med delar av Vastnora och Näset samt bildandet 1946 av Näset 2:1. Det senare ägdes dä av byggnadsingenjör Oscar Hegert och utgör nu Näsets gård, där man på sommaren kan själv-plocka härliga svarta vinbär.

Naturligtvis har inte den moderna utvecklingen gått trakten förbi. Landskapet har mörknat och blivit slitet. 1800-talets nyodlingar är sedan länge igenväxta, såvida de inte förvandlats till gräsmattor. Framtiden för de öppna fälten på båda sidor om Nynäsvägen framstår som oviss. Träsksjön har fortfarande rent vatten, men stränderna på den lättillgängliga östra sidan har farit illa med stark nedsmutsning och åverkan på träd.
Mest påtagliga är dock de förändringar som orsakas av Nynäsvägen, som med sin intensiva, tunga och bullrande trafik brutalt skurit landskapet i två skilda delar. En med vägen delvis förknippad anledning till bekymmer är den starkt försurade moränjorden och skogen, vars barrträd uppvisar tydliga och typiska symptom på framskriden skogsdöd. Detta är dock ett stort, och kontroversiellt ämne som inte kan behandlas här.

Läs här om  Gunnar Sträng, mamma Anna och Damborg