Gunnar Sträng, mamma Anna och Damborg

Gunnar Sträng var Sveriges finansminister mellan 1955-1976, dessförinnan bl.a. jordbruksminister. Han var född i Järfälla i västra Stockholm år 1906 och avled 1992.

Hans mor var Anna Sofia Andersdotter född 1869 på Damborg och fadern var Gustaf Emil Sträng född samma år i Stockholm. Gustaf Emil var på 1890-talet dräng på gården Huset på Gålö, troligen träffades man i samband med detta, de gifte sig 1900.

Damborg är utsatt med namn och torptecken på vanliga kartor och låg ca 400 m sydväst om Träsksjön via en liten väg (stig) som går norrut från en liten å (bäck) som rinner ut i Landfjärden. Torpet låg i den gamla kulturbygd som enligt Ivar Lo- Johansson var ett koncentrat av all landskapsskönhet som fanns i Sörm­land. Också Bertil Malmberg, som under många år bott på Sothol­men har skrivit om detta landskaps oerhörda skönhet.

I Gillets tidning 3-1990 efterlystes fakta om torpen Damborg  och Bråten, båda under Häringe, som brunnit/bränts ner. Detta fick vår medlem Leif Holgersson att fatta pennan och i Fragment 1 från 1991 fanns följande artikel.  Den är lätt bearbetad.

”… och så förflöt min mors liv, präglat av arbete, energi och aktivitet.

En sensommardag 1940 drabbades hon av en hjärnblödning  efter att  några  dagar tidigare  ha varit i skogen och plockat lingon. Hon dog nån vecka där efter 71 år gammal.

Ett  minnets monument över hennes livsgärning har som inskription  alla de egenskaper av kärlek, offervilja, hjälpsamhet och förstånd, som gör en mor till hemmets medelpunkt och barnens vägröjare på vandringen i livet”

Citatet ovan är slutet på en artikel av Gunnar Sträng, “Så förflöt mors liv…”, införd i boken Min Mor (under red av Ivan Oljelund, Stock­holm, 1946). Jag ska citera också hela inledningen till artikeln, som alltså handlar om hans mor Anna.

“Min mor var näst äldsta flickan i den barnskara på fyra flickor och två pojkar; som såg dagens ljus i torpet Damborg under Häringe säteri i Stockholms län.
Födelseåret 1869 är är bekant som nödår och barndomen i övrigt präglades också av all den knapphet som med naturnödvändighet följer en dagsverkstorpares envisa och ojämna kamp att mätta en talrik barnaskara med de minimala resurser som stod till buds.

Mors skoltid var kort och bristfällig men intresset stort, vilket verifieras av ett gammalt gulnat skolbetyg och några skolböcker med en piktur så sirlig och välformad som man sällan träffar på hos ett skolbarn. Att skotiden var kort, berodde i stort på faderns torparekontrakt.  Utöver vissa mandagsverken skulle torpet också leverera ett antal hjondagsverken till säteriet. Det var flickorna som fick svara för detta..

Livets allvar började således i 12 – 13-årsåldern med arbete i *herrgården” som det hette förr, att i 16-17-årsåldern avlösas av den definitiva vandringen ut i livet. Vad ett hjondagsverke för en barnunge i  på den tiden betydde kan väl bäst anas, om man ser det i samband med att  under en 12-timmars arbetsdag följa en karl med lie och binda säd, att sprida gödsel eller under sena höstmånader stå i vattnet till midjan och skära vass. Som mors ambition saknade gräns, blev detta arbete mer påfrestande än vad hon tålde Reumatisk värk av svåraste slag i armar och ben blev bl.a. en trogen följeslagare genom hela livet.

Efter diverse anställningar i huvud­sak bos bönder på olika platser i Sörmland träffade mor en barndoms­vän, en fiskarpojke från Gålö, dvs min far; med giftermål och bosätt­ning som följd. Far hade då tagit anstälining som kommunalarbetare vid Stockholms stads avdelning vid Löfsta i Järfälla socken norr om Stockholm, där vi barn, tvä pojkar och en flicka kom till världen.

Anna Sträng fick, som sonen skriver vidare i sin artikel, känna de hår­daste slag som en moder kan drabbas av. Brodern dog som mycket liten i sviter efter en förkylning. Systern dog som nittonåring när hon just kommit in på seminariet för folkskol­lärarinnor på söder i Stockholm.

Gunnar Sträng har alltid varit förbehållsam om sina personliga villkor och förhållanden, om sina föräldrar och sin familj. Men det finns bl a en kritisk men generös biografi om honom, “Sträng, finansministern”, skriven av den folkpartistiske poli­tiske skribenten Manne Ståhl (Stockholm 1970). Och det finns en improviserad intervju i Nordal Åker­mans bok “Apparaten Sverige” Stockholm (1970). Anders L. Johansson, som 1988 doktorerade på en avhandling om den s k den svenska modellens framväxt, har i dagarna avslutat arbetet med en biografi över Gunnar Sträng.

Efter avslutad folkskola blev Gunnar Sträng trädgårdselev som också bedrev trägna självstudier. Han var lantbrukselev en tid vid Skå-Edeby. Från 1924 och fram till 1927 hade han olika anställningar som lantarbe­tare vid flera av de stora gårdarna i Mälardalen. Från 1927 kallade han sig själv trädgårdsarbetare och blev förankrad i Hässelby.

När Gunnar Sträng fyllde 19 år hösten 1925, kunde han ta sig fritt från jobbet och genomgå vinterkursen vid Västerha­ninge Folkhögskola. Vid skolans 50- årsjubileum, 1969, berättade han i sitt högtidstal bl a om de grundläggande insikter som han där fick i kommunal­kunskap, nationalekonomi, geografi och bokföring, liksom om sin första bekantskap med främmande språk.

I biblioteket uppbyggde vi vår andliga och fysiska spänts, det förra med Nordisk Familjebok, det senare tack vare en trapets som hängde i taket. Utrustningen utökades senare med en stötkula på 7,5 kg. På så sätt övade vi muskulaturen på både in- och utsidan.

För de unga män, som slutat den 6-åriga skolan i 12-årsåldern, fungerade folkhögskolan som en räddningsplanka när de efter några år i arbetslivet upptäck hur skriande deras behov av utbildning var.

I redogörelsen för läsåret 1925-1926 vid folkhögskolan i Västerhaninge kan vi inhämta att Gunnar Sträng fick 100 kr i stipendium när vinter­kursen avslutades den 14 april. Vid skolans femtioårsjubileum kröp det fram att han var en mycket flitig elev och i slutbetyget fick både stora och små a:n. Jag har inte hittat några spår av honom i elevförbundets tid­ning “Tankar och syner”, men väl av hans vän Ivar Lo-Johansson, som var frielev redan vid två årskurser 1917-18 och 1920-21, men som långt in på 1920-talet medverkade med bl a dikter och resebrev i Tankar och syner.

Nödåret 1869 ligger kanske långt tillbaka i tiden sett från 1990-talets samhällsekonomiska kris. Torpet Damborg är borta, men det överväldigande sköna lands­kapet finns kvar. Kvar finns också Gunnar Sträng, (när artikeln skrivs, han avlider året efter) som blev legendarisk finansminister och hans kurskamrat och min granne Göte Carlsson som fick 200 kr i stipendium och blev snickare vid Musköbasen.

Läs här om Västnora och Näset, lite historia från södra Haninge