Ur Glimtar 1986, Ulla Roswall/Henry Hall
En dag på höstkanten 1984 kom en hemsamarit in på biblioteket i Västerhaninge och talade med Ulla Roswall om att en gammal dam som heter Emmy Fornander hade ett par gamla fotografier från Haninge som hon trodde att vi kunde vara intresserade av. Ulla tog kontakt med Emmy som bor i Stockholm. Hon åkte dit och gjorde en bandinspelad intervju och fick ta med sig de gamla fotografierna som visade sig föreställa Strömslund. Sommaren 1985 träffades Ulla och Emmy åter igen, varvid Ulla fick låna foton föreställande några av Emmys släktingar som bott i Strömslund en gång i tiden dvs vid sekelskiftet.
Strömslund i början på 1900-talet
Emmy föddes redan 1891, närmare bestämt 26 mars i Stockholm, och är stockholmare i femte generationen. Hon tillbringade några av sina tidigaste barnaår på Strömslund vid Jordbro i Österhaninge. Strömslund var gård och samtidigt garveri. Det låg alldeles intill Krogen Glädjen. År 1904 var den sista sommaren Emmy var där. Trots att hon bara var 13 år då, minns hon och kan berätta förvånansvärt mycket om hur det var.
Här följer utdrag ur Ullas intervju med Emmy. Den återges så långt det är möjligt med direkta citat för att ge läsaren någon förnimmelse av Emmys sätt att berätta.
“Det är så mycket som irrar i skallen på en så man vet inte vad, när man tänker sig hur man skubba där ute som unge, för vi var ju bara där när skolan hade slutat. – Morbror tog väl ut moster Selma dit ut, alltså. – Hon tyckte väl att vi skulle vara där ute då och få lite luft på sommarn. Där skubba man ju i bara byxorna och hade rakt ingenting på sig. Man hade ju förfärligt rart egentligen där ute. Men moster ville ju att man skulle göra lite nytta också. Det var ju alltid vanligt förr. När syster och jag var 11-13 år då fick vi hålla på och skura och göra i ordning inne i stugan där.”
Emmys syster hette Greta och hon hade en bror som hette Gustav. Deras pappa var kopparslagare, hade Eriksson & Co Kopparbleckslageri på Malmskillnadsgatan i Stockholm.
På Ullas fråga om hon minns det gamla garveriet, berättade hon:
“På min tid när jag var så där lill-liten så har jag ett dunkelt minne om att det var en gubbe som stod därinne med en järnkula på läderbitarna. För att få upp gläntan på lädret så hade dom en järnkula och han hette Sjögren. Om han var någon slags son eller brorson eller någonting till gumman som hade haft det förut, det kan jag inte säga. Det vet jag inte tyvärr.
Nja, jag kommer inte ihåg annat än de där välsignade garverifatena och jag var himla rädd för att springa bredvid dom där så att jag inte skulle trilla ned i dom där fatena.Men man skubba ju dit och titta därför att bror våran han vart ju tillsagd att han skulle gå och mala bark och det fanns en barkkvarn, men då måste han ha hästen med och hästen gick runt och han med. Det är ju konstiga hästar som fanns förr i världen. Då hämta dom bark i skogen. Jag såg aldrig någon annan än den här gubben som stod där. Någon annan såg inte jag. Dom var väl fler fastän inte jag såg det.
De fick väl skinnen genom slaktarn. Långt innan man kom fram till Strömslund här på landsvägen så fanns en slaktare här bortåt som – vad hette han -Karlsson – en liten gubbe.”
Ulla inflikar här att det måste vara Janstorp.
“Jag kommer ihåg att moster sa helt enkelt att när det skulle slaktas så fick vi sätta oss att vispa blod däroppe, så små vi var, på Strömslund, Och det var bara nyttigt för oss ungar att få lära oss. Fast man tyckte då att det var rysligt.”
Häradskartan 1905
Ungefärligt läge på modern karta
Lämna ett svar