I Gillets bok om Ribby berättar Sven Klasenius historien om den gamla Kaplansgården som låg i Västerhaninge där Ribbyskolan nu finns. En del märkliga transaktioner genom åren!
Kaplansgård till salu!
Sockenstugan på Kaplansgården, t.v. skymtar den privatägda vita stugan
1871 drogs komministertjänsten i Västerhaninge in sedan siste prästen i Kaplansgården, Lars Erik Lundqvist, flyttat. 200 meter väster om kyrkan fanns ett litet markområde som kallades Komministervreten. Den låg ungefär vid parkeringen väster om Västerhaninge Centrum.
Enligt en lantmäterikarta från 1772 låg Komministervreten inom Ribbys rågång och bestod av 28 kappland, ungefär 4 300 kvadratmeter. Den hade brukats av församlingens komministrar, eller kaplaner som de också kallades, sedan 1600-talet. Enligt Ribbyborna uppläts denna jordplätt åt komministern ursprungligen för att de skulle slippa betala vissa av pålagor till hans försörjning. Även om denna befrielse någon gång upphört hade prästen fått fortsätta bruka jorden p.g.a. böndernas välvilja, menade de.
När nu församlingen inte längre hade någon komminister tog Ribbybönderna tillbaka marken genom att plöja upp och beså den med råg. Kyrkoherden J.E. Törnqvist och arrendatorn till prästgårdens marker, lantbrukaren Hallström i Fors, protesterade och stämde bönderna för intrång och egenmäktigt förfarande. Ribbybönderna vann striden om Komministervreten genom ett utslag i Sotholms häradsrätt 1872. De försökte också få häradsrätten att även tilldöma dem jorden runt Kaplansgården – ungefär ett halvt tunnland – som även den låg inom Ribbys gränser enligt den i målet åberopade lantmäterikartan.
Rätten tog dock inte upp detta till prövning eftersom det inte omfattats av den motstämningen som bönderna gjort vid tinget. Men styrkta av framgången på 1870-talet sålde Ribbybönderna Kaplansgården ett par decennier senare! Affären omfattade marken som komministrarna brukat, ungefär ett halvt tunnland, med uthus och det lilla vita bostadshuset som fanns på gården.
Undantag gjordes för sockenstugan, som var den dominerande karaktärsbyggnaden på gården, och för en
visthusbod. Båda dessa tillhörde kommunen och stod alltså, enligt de säljande bönderna, på ofri grund men skulle få stå kvar.
Köpare var 79-årige Olof Andersson och hans hustru Eva Persdotter, 74, som bott tillsammans på stället i tio år. Deras fosterson Johan Fredrik Fernström, född i Huddinge 1851, flyttade in med sin hustru Alma Lidström, dotter till Ribbybonden Johan Olof Lidström d.y, och blev kyrkvaktare. Olof Andersson dog 1893 och fostersonen Johan Fredrik två år senare. Olofs änka flyttade till Österhaninge, där hon avled 1900.
J
Johan Fredriks änka bodde kvar som ägare med sina barn. Långt senare ”upptäckte” kyrkan att Kaplansgården sålts, och hävdade en än gång sitt ägande. Kammarkollegiet kom fram till att den låg på prästgårdens mark.
Men den privata äganderätten till den lilla vita stugan på tomten var aldrig ifrågasatt. Saken löstes genom en förlikning som gick ut på att ett område runt stugan frånstyckades och att Fernströms arvingar fick köpa det, ännu en gång! Men den här gången av kyrkan.
FOTNOT
Här en bild från 1950-talet med de sista boende i stugan ovan, f.d. rallaren Karl Blomqvist och hans hushållerska Mina Karlsson. Blomqvist kom till trakten när järnvägen byggdes i slutet på 1800-talet
Läs mera om Kaplansgården här:
0 kommentarer
1 pingback