Runstenen på Fors

Vid uppfarten till gårdsplanen till Fors gård står nästan som en grindstolpe en runsten som varit föremål för en viss diskussion. Västerhaninges nedtecknare Gustaf Westerin skriver 1895 att den “flyttats från prästgårdstomten” och detta har hävdats genom åren och bekräftats i flera sammanhang.

120 år senare kan Gillets Anders Numan ganska säkert påstå att detta är en missuppfatnning, stenen har stått på Fors från början.

Anders Numan skriver:

Fors Sö 237

Fors by är belägen 2 kilometer söder om Västerhaninge. I Västerhaninges centrala delar finns församlingens prästgård Åby. Det har funnits uppgifter om att runstenen Fors SÖ 237 tidigare har stått i Åby vid prästgården och senare blivit flyttad till Fors. Men vid närmare efterforskningar så tyder allt på att den alltid stått i Fors. Historien börjar med att riksantikvarien Johan Hadorph, Sveriges första riksantikvarie, systematiskt eftersöker och avbildar svenska runstenar. Innan han startade så engagerade han församlingarnas präster som fick i uppdrag att avge rapporter till antikvitetsakademien. Detta projekt kallades ”Rannsakningar om antikviteter”. Kyrkoherden i Västerhaninge Jonas Torsk som haft tjänsten sedan 1675 och under den tiden bebott prästgården, svarar till Kronobefallningsmannen Daniel Ringman i november år 1685 att han och hans sockenmän endast kände till en runsten och det var ”vidh bärga by Vppå en backa står een Hiettesteen, skrifuin Uppå”. Denna sten har aldrig återfunnits.

Hadorph tog hjälp av studenter som åkte omkring och avbildade runstenar. År 1686 så reste studenten Petrus Helgonius runt i socknarna i Haninge och Ösmo. Stenen i Fors var en av 33 stenar som han avbildade. Till beskrivningen av stenen i Fors skrev Helgonius att stenen är belägen ” I prästetompten widh vägen”.

Nog är det märkligt att Jonas Torsk inte kände till att han hade en runsten på sin egen prästgårdstomt. Begreppet tomt brukar förr i tiden beteckna den del som är ingärdad kring huvudbyggnaden. Gustav Westerin skriver 1897 om Fors. ”För närvarande finnes midt för gården en vacker runsten med tydliga runor och ett fyrfotadjur aftecknadt. (Liljegrens runurkunder 826; Göranssons Bautil nr 670). Denna sten funnen å prästgårdstomten, finnes avtecknad i en äldre kyrkobok.”  Samma författare skriver om Åby prästgård att ”En runsten, funnen å prästgårdstomten är rest vid Fors.”

Inger Heikenskjöld skriver i ”Strövtåg i Haninge år 1992 om Fors att ”Vid infarten står en runsten, flyttad hit från gamla häradsvägen vid Västerhaninge prästgård.”

I samband med den arkeologiska utgrävningen av ”Templet” vid Åby prästgård, skrevs en rapport år 2002. Även där finns den gamla uppgiften om att runstenen tidigare stått vid prästgården. Runstenens påstådda placering nära templet och i anslutning till de stora gravfälten i Åby och Jordbro, kan påverka synen på hela områdets tidiga historia.

Helena Nyberg gjorde även en tolkning i Haningebygden nr 3 2002 där hon sammankopplar de olika släkterna i Tuna och Fors med varandra. Hon utgick då från att Fors SÖ 237 alltid stått i Fors. Hennes tolkning var via personnamnen på de olika runstenarna, att släkterna i Tuna och Fors var sammankopplade. Hon ansåg även att fyrfotadjuret symboliserade, den makt som föreningen av de två släkterna resulterade i.

Var har stenen Fors SÖ 237 ursprungligen stått?
I och med att runstenarna är markörer som gör det möjligt att tolka landskap och gränser så är det en viktigt att försöka att fastställa dess ursprungliga platser. Både Åby prästgård och Fors i Västerhaninge är ju sannolika runstensplatser. Bägge är centrala platser där flera vägar strålar samman och även lämpliga vadställen över vattenrika åar.

Av en tillfällighet så finner jag i Jordeboken för 1688 att under det donerade Danvikshemmanet Fors står ”Pastor Magister Jonas Torsk, kyrkoherdens skattejord.” Vid kontroll av närliggande år så hittar jag inga uppgifter utan där står bara att Fors var ett Danvikshemman. Men genom att gå igenom Danvikens egen Landboräkning (jordebok) som uppdaterades årligen så återfinner jag Kyrkoherden Jonas Torsk från 1686 och ända fram till hans död år 1691. Änkan Margareta ärver då Fors och gifter om sig (blir konserverad) med efterträdaren Kyrkoherden Johan Lifvers. Han uppförs då i Danvikens jordebok ända tills han dör 1699. År 1701 återfinns änkan i husförhörslängden boendes på Fors tillsammans med sonen Jonas. Samma år så avlider hon. De bägge sönerna Jonas och Lars Torsk finns kvar i Danvikens jordebok som Fors ägare till 1707.

Gustav Westerin skriver även att stenen i Fors finns avtecknad i en äldre kyrkobok. Mycket riktigt så finns runstenen SÖ 237 avtecknad mellan två sockenstämmoprotokoll år 1741.

Där finns även en tolkning av runorna. Förklaringen finns i teckningens signatur – Nils Wessman delin 1741. Delin är en förkortning av ett latinskt ord och betyder ungefär avtecknare. Det är dock oklart på vems uppdrag Nils Wessman var i Fors 1741 och ritade av Forsrunorna, men framförallt – hur hamnade den bland sockenstämmoprotokollen i kyrkboken?

Nils Wessman var bondson som blev student i Lund 1729 och disputerade 1733 på en historik avhandling. Efter ett antal år som informator var han åter i Lund och studerade juridik. År 1741 återfinns han i Stockholm som informator hos Kanslirådet och Baronen Fredrik Sparre. Samma år lämnade han in en ansökan till kanslikollegiet som extra ordinarie kanslist i antikvitetsarkivet. Han fick tjänsten men någon lön utgick inte. Efter några år fick han beviljat en resa till Skåne för att avbilda runstenar. För detta projekt fick han ersättning. År 1746 tjänstgjorde han som handsekreterare till Kanslipresidenten Carl Gustav Tessin. Några år senare så fick han äntligen en ordinarie tjänst som translator med anledning av hans kunskaper i ”antiquiteten” samt kunskaper i göthiska och isländska språken.

Det året (1685) som Jonas Torsk skickar in rapporten om antikviteter så hade han ingen kunskap om stenen i Fors. Året efter är han ägare till Fors, men han bor aldrig på Fors utan i prästgården i Åby. När Petrus Helgonius 1686 skriver att stenen är belägen i Fors uti ”prästetompten vid vägen” så är det ju en korrekt beskrivning. Det blev ju svårare för eftervärlden att komma åt Jonas Torsks ägande i Fors. Både mantalslängder och husförhörslängder utgår ju ifrån var man bor och jorderäntan betalades till Danvikens hospital som hade egna jordeböcker.

Källor:

Glimtar från Haningebygden, nr 3, 2002, Helena Nyberg, Runstensristare i Haninge, sid 3-6.
Jordeboken 1688, Sotholms härad, Uppsala län –
SVAR Kungl. Vitterhets Hist. o Antikvitetsakademien, Södermanlands
Runinskrifter, Erik Brate o Elias Wessén, 4:e häftet, 1924-1936.
Kungl. Vitterhets Hist. o Antikvitetsakademien, Dess förhistoria och historia, Henrik Schück, del 3-5, 1933-1936.
Rannsakningar om antikviteter i Södermanland 1667-1686, I Schnell o C.I. Ståhle,
Sörmländska Handlingar N:o 5, 1938. Stiftelsen Danviks Hospital,
Landboräkenskaper, huvudserie, HI, volym 5-15 (1678-1714).
Strövtåg i Haninge, Haningebygden nr 27, 1992, Inger Heijkenskkjöld, sid 8.
Tempelvägen 2002, Arkeologikonsult, sid 8.
Västerhaninge kyrkoarkiv, CI, volym 4, (17291770) Västerhaninge och Muskö socknar,
GustafWesterin, sid 81 och 175, 1897.
Stängnäs Stifts herdaminne del 3, K.A. Hagström, 1899.
Peringskiölds Monumenta Sudermannia, FH6, bl. 41. (Ej publicerad handskrift)