Sme’valle, bysmed i Österhaninge

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.                                      

1924 gifter Valle sig med den två år yngre Sigrid Maria Pettersson, Maja kallad. Hon bor då på Gålö har sonen Evert född 1920 som legaliseras i samband med giftermålet och 1925 föds sonen Sigvard.
Maja var o.ä. dotter till hemmadottern på Korp-Norrby, Kristina Pettersson, som senare gifter sig med Karl Erik Petterson på Gålö, arrendator på Kalvholmen och Maja får två halvsyskon, Signe 1906 och Arne 1910. Valle och Maja bor efter giftermålet med sina söner på Rosenhill hos Valles mor Anna.
Hon tar efter makens död ett antal barnhusbarn för att bättra inkomsterna så det blir trångt i smedstugan och Valle och Maja vill naturligtvis ha ett eget hushåll och flyttar efter nåt år upp till till en flygelbyggnad på Hesslingby.
År 1932 blir det Solberga prästgård som hyresgäster. Bostaden låg inne på gården, intill själva prästgården, men huset ägdes av arrendatorn Vering. Det köptes senare av Valle och Maja och båda blev kvar där tills de avlider, Valle 1980 och Maja sju år senare.

Vid ett samtal våren 2019 med yngste sonen Sigvard “Sigge”, som tagit efternamnet Klinta, berättar han om fadern:

“Farsan gjorde sin värnplikt i slutet på 1910-talet och fick då en en utbildning till hovslagare på K1 och på Veterinärhögskolan. Var väl ganska naturligt med tanke på hans bakgrund som smedhalva hos fadern. Jag har aldrig sett att han fick någon form av mästarbrev, det var väl en mera civil utmärkelse.
Han hade god hand med hästarna men var ibland tvungen att vara lite hård för att kunna utföra sitt hantverk. Traktens bönder hade ett stort förtroende för bysmeden och jag hörde aldrig ett ont ord om honom.
Han utförde naturligtvis även mera traditionella smidesarbeten, beställningsjobb, reparationer av jordbruksredskap och vagnar men även lite finmekaniska arbeten.
Han skaffade sig gassvetsutrustning tidigt och blev skicklig svetsare, på senare år köpte han också en elsvets.
Han åkte ju ofta omkring med sin “skolåda” bak på sin cykel eller lite senare på motorcykeln. Lådan och verktygen hade han till största delen tillverkat själv.
Han var i sin ungdom duktig tävlingscyklist och gillade att cykla långt upp i åldrarna och körde Vätternrundan som motionär 1967.”

Valdemar Nilsson var smed i tredje generationen.
Hans far Svante Nilsson var född 1870 i Bettna i Södermanland på torpet Skogshyddan. Svante flyttade tidigt ut från hemmet och jobbade som dräng i trakterna, gjorde sin militärtjänstgöring i Stockholm 1891 och blev kvar i huvudstaden som smedlärling till 1898 då han kom som gårdssmed på Hässlingby.
Även Svantes far, Nils Gustaf Nilsson född 1844, var smed på olika gårdar i Sörmland bl.a. på Skavsta och Stensnäs.
Sme’valles äldsta son Evert gick väl lite i anfädernas spår, arbetade hela sitt liv som guldsmed.

Vid samtalet med sonen Sigge 2019 berättade han följande om när fadern tog körkort på lite äldre dar.

“Det var under tiden vi bodde på Hesslingby i det gula gårdshuset uppe vid mangårdsbyggnaden. Jag hade inte börjat skolan så jag gissar på 1931-
Han hade under många år kuskat runt samhället med sin motorcykel med verktygen på pakethållaren utan körkort men nu hade landsfiskalen Gabrielsson bestämt att detta måste ordnas.
De båda var väl bekanta med varandra och Gabrielsson meddelade att han skulle besöka Valle för att kontrollera hans lämplighet att framföra fordon i trafiken.
Landsfiskalen ankom till Hesslingby vid middagstid och bjöds på god skaffning vid köksbordet med fönster mot kyrkan och ålderdomshemmet av mor Maja och efter lite allmänt sällskapsprat säger han:
— Ta nu och starta upp maskinen och kör ner mot kyrkan och upp till smedjan och tillbaka får vi se hur det går”.

Sittande med en kaffekopp i handen studerade nu Gabrielsson Valles framfart och nickade gillande när han återkom efter uppkörningen och meddelade att han var godkänd!
När körkortet sedan kom med posten kunde vi konstatera att farsan fått körkort även för bil trots att han aldrig suttit bakom en ratt under hela sitt liv!

Efter Valles död 1980 kontaktade sönerna Haningegillet inför försäljningen av tomten och smedjan och i maj 1981 besökte delar av den dåvarande dokumentationsgruppen Rosenhill under ledning av Harry Runqvist som ju varit mångårig granne med Valle.
Interiörerna fotodokumenterades av Gunnel Ilonen och Gillet erbjöds en stor del av handverktygen som gåva. Dessa finns nu i våra båda smedjor på Tingshustomten.
Här nedan finns några av dessa fotografier.