Många har sett den, och nästan lika många har säkert undrat över om det är en ”äkta” runsten. Det är en sten med riktiga runor inhuggna i en slinga. Vad står det då?
Det står: ”Denna sten restes av Oskar Söder och hans hustru Helny 1960”
Den moderne runristaren, hälsingen Oskar född 1901, var en välkänd, lite hemlig Handenbo, med många strängar på sin lyra.
Kom till trakterna 1923, bodde först hos änkan och tvätterskan Emilia Blomqvist på Furubo i Jordbro och blev tillsammans med dottern i huset, Helny född 1900. 1926 bygger Oskar ett mindre hus på Söderby 1:463, där stenen står.
År 1930 flyttar Helny dit. De får sex barn, födda åren 1926 – 1941. På senare år tillkom flera hus på tomten bl.a. en verkstad
Oskar var mångkunnig och sysslade bl.a med flera olika byggprojekt, hade eget cementgjuteri och tillverkade mursten samt var lite av en uppfinnare i olika sammanhang.
Under andra världskriget hade han en arbetsledaruppgift på Slätmossen där Stockholm-Nynäs-Järnvägar återupptagit torvbrytningen som då behövdes som bränsle till ångloken. Oskar och Helny gifte sig först 1960. Kanske var det orsak till att stenen restes det året.
Två av parets barn finns kvar i Haninge, Inger och Harry, de berättar:
”Farsan släpade med stubbrytare, block och taljor och mannakraft hem drygt två ton tunga stenen som fanns i skogskanten, knackade in runslingan och de olympiska ringarna, det var ju olympiska spel detta år i Rom. Därefter blev det samma flyttprocedur upp på berget och fixering med en sockel och där står den än idag, synd bara att den är så nedklottrad”
Ett mycket speciellt sätt att manifestera sitt liv och äktenskap!
Oskars sten har förärats ett eget objektnamn i Fornsök, Riksantikvarieämbetets söktjänst som innehåller information om alla kända registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar: L2014:8631, runristning, övrig kulturhistorisk lämning, modern ”runsten”
1970 löste kommunen in fastigheten för nybyggnation och Oskar o Helny flyttade till Småland. De återkom till Handen i slutet av 70-talet där båda avled, Oskar 1982 och Helny 1986.
Gillets mångåriga och högpresterande medlem Bosse Stjernström berättar här ett dramatiskt minne från sin barndom. Bosse lämnade oss förra året men hustrun Anita är fortfarande aktiv i Gillet och bor kvar på Västerbacken nere i Söderby.
Det hände på sensommaren 1949.
Min moster Dagmar och morbror Sven drev och bodde på Söderby hönsfarm i södra Västerhaninge. Där fick även jag och min mamma och pappa bo sommartid.
Det var dags att leverera slakthöns. Min morbror lastade dem därför lådvis i sin tyska Hanomag, som hade utrymme för både last och passagerare. Hönsen skulle till Tungelsta station för vidare transport. Min morbror Nisse, moster Dagmar, mina kusiner Lasse 6 år, Karin 4 år och jag 12 år ville åka med. Det gick bra ända tills vi kom fram till Grytkorset vid Nynäsvägen. Då small det!
Vi kom på Söderbyvägen från Söderby brygga samtidigt som en bil kom farande söderut på Nynäsvägen. Det var vänstertrafik på den tiden. Hur olyckan gick till och vad som orsakade krocken vet jag fortfarande inte, men min morbror var en van chaufför som tidigare hade varit droskförare hos sin far i flera år.
Det fanns inga säkerhetsbälten och bilen hade dörrar “åt fel håll”, d.v.s. gångjärnen satt i bakkanten. Korsningen vid Gryt var en vanlig 4-vägskorsning, betydligt primitivare än senare lösningar, men det var betydligt mindre trafiken än idag.
Fram i bilen satt morbror Sven som körde, bredvid honom satt jag med Lasse närmast dörren. Han såg bilen som kom, grep spontant tag i dörrens handtag varvid dörren flög upp och ut for Lasse. Han var den som klarade sig bäst men med rejäla skrubbsår. Morbror Sven fick ratten i bröstet och magen och jag for in i framrutan som gick i kras och glaset sprutade över mig. I baksätet satt morbror Nisse och moster Dagmar med lilla Karin. De for alla upp i taket och in i framsätets ryggar och chockades förstås. Efteråt visade det sig att morbror Nisse fått en kraftig hjärnskakning som ingen förstod förrän senare. Och hönsen? Ja, lådorna flög av och öppnades så det låg döda höns överallt runt omkring hela olycksplatsen.
“Axelssons i Gryt”
Det här hände snett emot där Axelssons affär fanns då, och där såg ägarna Axel och Ida och deras kunder vad som hände. Hjälp stod att få. Ambulanser kom snart, men jag vägrade att följa med i en sån, jag ville bara hem. Mobiler fanns inte på den tiden och det gick inte att få kontakt med min mamma. Då tog Ida Axelsson helt resolut ansvaret för mig, plockade bort så mycket glas hon kunde och gick sen med mig de två kilometrarna ner till hönsfarmen. Hon och min förskräckta mamma fortsatte att plocka glas på och i mig. Att min näsa hade fått en rejäl smäll visade sig senare då jag ofta fick näsblod vid minsta ansträngning.
Morbror Nisse fick bestående men och kunde inte längre fortsätta på det arbete han hade. Han och moster Margit övertog i stället ett konditori på Norrlandsgatan inne i stan. Morbror Sven och moster Dagmar drev farmen vidare till 1954.
Ekonomiska kartan 1951, långt före rondell och motorväg.
Den farliga korsningen blev ännu farligare när trafiken kom igång på 50-talet. Så var det ända tills en fil för svängande trafik kom till och efter ytterligare några år en rondell. Sen motorvägen byggts är det nu en säker och planskild korsning, och det är vi verkligen tacksamma för! Sen flera år tillbaka bor vi två ju permanent i lugn och ro på Västerbacken, en del av morbrors och mosters hönsfarm. Tidigare när Anita varje dag skulle passera korsningen på väg till och från Tungelsta, kallsvettades jag ofta där jag satt på tåget och var ängslig.
Det hela började med ett FB-inlägg med denna bild:
SNJ nr 13, bilden tillhör Michael Carlsson
Den gav mej lite nostalgiska känslor!
När jag på 50-talet dagligen under fyra år åkte tåg till läroverket på Södermalm med Nynäsbanan hade jag ett brinnande intresse av järnvägar och ffa loken och motorvagnarna. Intresset delades med många av mina kamrater. Vi skulle alla bli lokförare, skulle det misslyckas skulle vi i stället bli fältflygare som det hette på den tiden. Att detta senare alternativ inte ens var ett alternativ insåg vi dock ganska snart.
Det här var på den tiden då persontågen som kom från Nynäshamn fortfarande drogs av ånglok även om dieselloken var på ingång. SJ tillät inte att dessa frustande vidunder fick dra tågen längre än till Älvsjö där ett ellok tog över. De korta tågen som bestod av motorvagnar gick oftast bara mellan Tungelsta och Centralen. När detta nya linjesköna mycket vackra turkosa lok för första gången mullrade in på Västerhaninge station kl. 7.20 en morgon för att frakta oss väntande till Stockholm fick tågresandet en ny dimension! Vi entusiaster blev besvikna om vårt morgontåg drogs av det blå trötta Nr 10, eller något av MaK:arna.
Överst trötta 10:an, sedan MaK T21 90, båda finns på Lokmuseet i Nynäshamn, foto Jonas Sjöberg
Bilden på Månraketen på FB kom från en järnvägsentusiast från Småland, Michael Carlsson , tillsammans med en mycket intressant artikel som följer här:
Månraketen, eller officiellt SNJ lok nummer 13, var ett riktigt udda lok. Sedan 1947 ägdes järnvägen helt av Johnsonkoncernen, förstås för att säkra sina transporter från raffinaderi och hamn. Koncernen jobbade på “gammaldags vis” så att alla ingående företag fick stötta varandra när så behövdes. Så Nynäs petroleum fick i början av 50-talet köpa nya lok åt järnvägen, och när Motala verkstad hade en ny lokkonstruktion att marknadsföra så blev det ett sådant lok förstås, med motor från Hedemora verkstäder. Både Motala och Hedemora ingick också i koncernen, liksom Linjebuss, Avesta järnverk och mängder av andra kända och okända industrier.
Loket har vad som kallas Thermopneumatisk kraftöverföring, en ganska unik sak framtagen av en Dr Geislinger som en energibesparande lösning tänkt för stora fartyg. Pielstick i Tyskland hade patentet, bara en båt byggdes med detta och det var kanske ingen hit, för när Hedemora fick licens att tillverka Pielstick-motorer fick de patentet “på köpet” och nu skulle detta användas.
Loket har en konventionell motor kopplad till en mekanisk växellåda med planetväxlar, men också en gasturbin också. Under drift drivs en kompressor som ger turbinen luft, blandad med avgaserna från motorn. Luften expanderar av värmen från avgaserna och ger ett visst energitillskott. Om det kniper, kan gasturbinen även matas med rent bränsle, den blir helt enkelt en jetmotor. Och det ljud detta gav upphov till, var anledningen att loket i folkmun kallades Månraketen eller Blåslampan.
Anordningen var förvisso ganska effektiv och gav en närapå 10-procentig bränslebesparing men var alldeles för komplicerad och dyr att underhålla jämfört med andra lok, så det byggdes bara två lok. Det första var Månraketen, knappt 10 år senare gjordes ett försök till men ingen ville köpa det. Även det andra loket tillbringade några månader på Nynäsbanan våren 1960 och döptes till “Papegojan” för sin färgglada röd-gul-gröna färgsättning.
Månraketen var ljusblå med dragning åt turkos, och med en bred orange bård i underdelen. Den mjuka, tvålformade designen var oerhört modern för sin tid på ett oefterliknat sätt.
Loket hade kring 1000 hästkrafter, 1500 om turbinen fick rent bränsle, vilket man kunde utnyttja just vid starten för att få upp farten med tunga tåg. Loket var Nynäsbanans starkaste och gick i de tyngsta och snabbaste tågen som Gotlandsexpressen och tankvagnstågen mitt på dagen som kunde överträffa tågen som SJ drog vid samma tid i både vikt och längd. De längsta tågen med 50-60 vagnar och 1800 tons vikt fick inte alltid plats i Älvsjö, där de överlämnades till SJ som drog vidare dem till Tomteboda med dubbla ellok.
Det var nämligen så att Månraketen/Blåslampan inte var alldeles välkommen ut på SJ-spåren, inte med tunga tåg i alla fall även om den fick gå med persontåg till Centralen. Ett tag hade den t o m körförbud på SJ spår på grund av ett missöde vid start av ett sådant tungt tåg söderut från Älvsjö. När turbinen går på bränsle, blir avgaserna väldigt heta, närmare 1500 grader. Avgasröret syns inte utanpå men utloppet sitter uppe på taket, mellan vindrutorna. Strax där ovanför finns också den elektriska kontaktledningen, av koppar. Det sägs att Månraketen/Blåslampan en gång helt sonika smälte av kopparledningen då den skulle dra igång ett tungt godståg, som det ju tar en liten stund att få rull på.
Järnvägen kom att säljas till SJ 1957, men behöll sin identitet som eget bolag och med signaturen SNJ ända fram till 1968, trots elektrifiering och allt 1962. När elektrifieringen var klar behövdes loket inte längre på Nynäsbanan och kom att flyttas till SJ i Nässjö, där man i princip inte begrep någonting om loket och gjorde allt man kunde för att köra sönder det för att bli av med det. Detta lyckades, loket var skrotfärdigt på bara ett par år och skrotades 1968. Men under 10 år var det Nynäsbanans stolthet och ett unikt lok inte bara i Sverige utan världen.
Jag fick några dagar senare ett kortare FB-inlägg från Michael i Småland med nedanstående bild och text:
När vi ändå pratar järnväg, här är en bild jag tycker mycket om från Hemfosa, troligen 1958 och därmed en av de sista turerna där ånglok drar tågen.
1958 är trafiken på Nynäsbanan som intensivast, innan dubbelspårs-utbyggnaderna som kom i modern tid. kring 20 tåg i var riktning går per dygn, hälften av dem är lokaltrafiken Stockholm-Tungelsta där början till dagens pendeltåg kan sägas vara. Ett par godståg finns också, ett tungt direktgodståg med tankvagnar och så lokalgodståget, som tar kring 5-6 timmar på sig att åka från Älvsjö till Nynäshamn eller omvänt. Detta tåg gör uppehåll där det behövs, för att hämta eller lämna något på vägen.
Loket var från början ett för sin tid hypermodernt snälltågslok byggt på 1910-talet mitt under världskriget för Bergslagernas Järnvägar, linjen Göteborg-Falun som var ett av landets största och lönsammaste privata järnvägsbolag. Den järnvägen togs över av SJ liksom de allra flesta på 1940-talet, vilket gjorde att SJ hade ett stort överskott på lok eftersom de redan hade gott om dem själv och gjorde rationaliseringsvinster på att kunna samordna sin lokanvändning.
Nynäsbanan behövde samtidigt nya och starkare lok, och köpte ett par stora snälltågslok från SJ kring 1947, och detta lok, nummer 11, var ett av dem.
Även på Nynäsbanan fick det tjänstgöra i snälltåget “Gotlandsexpressen”, Sveriges första “namntåg” och det var långa tåg, så långa att de fyllde hela spår 10 på Stockholm Central.
Men i början av 50-talet kommer tre diesellok till Nynäsbanan, Månraketen är ett av dem, och ångloken börjar komma i skymundan. Begagnade dieselmotorvagnar köps in från SJ kring 1955 och driften är nu i princip helt överförd till diesel, ångloken finns bara kvar som reserver, men används i alla fall då och då. Det stolta men synbart slitna lok 11 ser vi här utföra den “simplaste” och lättaste tjänsten på banan, en av de sista gångerna innan skrotning. Ett ånglok för växling finns kvar i Nynäshamn
Vi blev kontaktade av Anna Bergkvist Söderman som tillbringade somrarna som liten flicka på Erikslund uppe i Tyresta och bodde då i lillstugan som nu finns på Tingshustomten hos oss.
Anna med dottern Tilde.
Hon hade googlat sig fram till några artiklar och bilder från Gillet och kontaktade oss via hemsidans mail och på tisdagskvällen (25/8) kom hon på besök med sin man och dotter och kunde med nostalgiska känslor återse stugan.
Det var åren 1986-88 hon tillbringade somrarna där hos sin morfars syster Emma.
Annas morfar var Hugo Petterson, yngste son till August Alfred vars far var nybyggaren Per Erik Pettersson som byggde upp Erikslund med början kring 1875 då han återkommit från Amerika.
Det enda som nu finns kvar av gården uppe i Tyrestaskogen är gropen och stenväggarna till matkällaren.
För många år sedan räddades gårdens lillstuga från förgängelsen av en grupp fantastiska Gilletmedlemmar som monterade ner den bit för bit och monterade upp den på Tingshustomten. En insats som för oss nuvarande aktiva hembygdsvänner nästan kan ses som en saga!
Men tack vare Henry Hall och hans medhjälpare kunde unga Anna decennier senare återuppleva delar av sin barndom, kanske fick hon en tår i sitt öga?
Så här såg Erikslund ut, idylliskt men att leva här i slutet på 1800-talet var inte så enkelt.
Henry Hall, duktig hantverkare och hembygdsforskare.
Ett utdrag ur Vendelsöbon Sven Erik Edbergs samlade ”Vendelsöbilder” där han beskriver lokala miljöer i små korta intressanta artiklar
Sven Erik Edberg
Han har genom åren samarbetat med två välkända hembygdsforskare i trakten, Henry Hall och Kjell Olsson och han påpekar ofta själv att mycket fakta kommer från dessa. Bilderna är oftast hans egna men kommer också från Henry och Kjells samlingar.
Sven Erik är född år 1930 och tillbringade sin barn- och ungdom i Ådalen men kom till Stockholm 1947 och till Vendelsö 1952 där han gifte sig och byggde eget hem.
År 1965 köpte han vackra villa Alsvik och bor nu som änkling i en lägenhet i Källtorp. Han har varit verksam i livsmedelsbranschen i grossistledet under hela sitt yrkesliv.
Låg mitt i Vendelsö
Urspungligen ett torp med anor sedan 1600-talet. Ursprungligen Quarntorp. Fanns med bland Barbro Natt och Dags arvslotter daterad 1664 efter föräldrar och make. Enligt Henry Hall kan man spåra det ursprungliga huset till 1740-talet.
Den stiliga mangårsbyggnaden
Gården var lantgård med skogsegendomar till 1967 och köptes på 1920-talet av Josef Jonsson (1870-1940) med hustrun Augusta. Han kallades “Is-Jonsson” eftersom han drev Isbolaget i Hagalund. Gården användes då som sommarbostad.
Karin Othén berättar att Jonssons inhägnade hela området för att folk inte skulle stjäla ved under kriget. Det hände att han jagade folk på sina ägor med hagelbössa. När barn skulle till Lycksjön för att bada var de tvungna att låna nyckel för att komma in på Kvarnängens område. Augusta skötte gården till 1955. Jonsson donerade de två lejon som står på Norrbro vid Operan. Sonen Gunnar med hustru Hilde tog över Kvarnängen 1958, och renoverade huvudbyggnaden.
Marianne Jerreholt bodde i ett av husen på 1950-talet när hennes farbror, Bertil och Natalia Bååth, arrenderade Kvarnängen och drev jord- och skogsbruket samt gjorde dagsverken. Hon och kusinen Åsa Bååth blev på 1950-talet bjudna till Jonssons på julgransplundring och fick se det fina huset från insidan. Marianne blev även biten av Jonssons hund, men fick åka till provinsialläkaren Chambert i direktörens fina amerikanare. Att få åka i det fina vrålåket blev ett bra “plåster på såret”. På 60-talet bosatte sig Jonssons året runt i huvudbyggnaden och år 1968 sålde de till Byggbolaget Reinhold Gustafsson som sålde vidare till Haninge kommun.
Huset fick sluta sina dagar som samlingsplats för Vendelsö Scoutkår från år 1983. Vid den då nödvändiga renoveringen fann man att längst inne i det ut- och tillbyggda huset fanns den ursprungliga lilla stugan, kanske byggd på 1700-talet.
Huset brann ner 1997 och Eva Gripenfors, omtyckt scoutledare i Vendelsö Scoutkår skriver:
“Branden blev en gräslig upplevelse! Jag minns tydligt första gången jag kom till Kvarnängen för scouternas räkning. På sätt och vis sorgligt, även om det skulle bli bra för oss scouter. I mina tidigare minnen var det ju en levande gård med djur, men nu var det en förfallen ödegård. Det tog flera år för oss att renovera huset. Ibland lekte man med tanken att få bo där. Vi kom igång med scoutverksamheten och kunde njuta av vårarnas explosion i markerna av allehanda blomster. En av våra traditioner blev att plantera lökar på höstarna, för att sedan kolla vad som kom upp. Branden var så overklig. Jag var sista ledare att ha möte i huset. Flera av våra scouter tog så illa vid sig att de slutade med scouting. Dagen efter stod en främmande man vid polisavspärrningen. Vi blev misstänksamma och frågade vad han tittade på. Med tårar i ögonen berättade han då att det var hans barndomshem.”
Kvarnängens gård ägs sedan slutet av 1990-talet av Dan Gustafsson, som vårdar skogen, anlägger dammar och vägar och förbereder för framtida bebyggelse.
Kompletteringar om Wendelsö Quarn och Mjölnarvreten.
Som vi ser på Häradskartan från 1905 här ovan så går Lyckån fram i ådalen nedanför Kvarnängen på sin väg från Lycksjön till Drevviken. Här vid Mjölnarvreten gör ån två 90 graders vinklingar och där fanns Wendelsö Ouarn, senare Mjölnarvreten, och vi ser också en kvarndamm, ibland kallad Kvarnsjön
Enligt Henry Hall låg på dessa marker redan i slutet på 1500-talet en kvarn tillhörig Vendelsö Gård. Vid två 90 graders vinklingar i Lyckån kan man idag se tecken på en sprängd ränna genom berget och lämningar av stensättningar i åbrinken som antyder var kvarnhjulet fanns. Kvarnbyggnaden låg troligen på sydöstra sidan av ån på den kulle man ser intill brinken.
I en notering från 1970-talet kan man läsa att delar av grunden då var synliga och att det på västra sidan fanns rester av den troliga mjölnarbostaden och en välbevarad jordkällare.
Den sprängda rännan. Foto Ann Winberg
I dagsläget är Lyckån en spillra av sitt forna jag och vegetationen på västra sidan nästan ogenomtränglig vilket gör en grundlig undersökning mycket svår. Delar av en äldre cementerad byggnad finns ännu kvar i västra åbrinken några meter från vattenfåran, troligen rester efter ett senare tvätteri. Dammen är numera mer eller mindre torrlagd.
Teckning av Henry Hall 1995 som bygger på karta från 1880. Det är på denna karta som namnet Mjölnarvreten första gången nämns
Utdrag ur kommunens kulturmiljöinventering 2018.
Vendelsö gamla kvarn:
”Kulturmiljön utgörs av en ådal med rester efter Vendelsö gamla kvarn. Området ligger i den centrala – södra delen av Vendelsö drygt 300 meter söder om Vendelsö centrum. Idag finns här ett grönområde med uppväxta lövträd i en dalgång utmed den å, som löper från Lycksjön i sydsydost till Drevviken i norr. Området omges av småhusbebyggelse i väster och öster.Vendelsö säteri hade vid slutet på 1500-talet frälse landbor i Kumbla, Näsby, Vändelsö och Gudö. Att dessa var delaktiga i att driva ett kvarnprojekt är ju inte osannolikt. På 1882 års karta benämns huset på platsen ”Gamla Qvarn”. Förbi kvarnen går enligt denna karta en mindre väg, över ån, åt nordost. Ådalgången är idag trädbevuxen, men den äldre åkermarkens former kan anas som flacka ytor. Våtmarken i sydsydost kallas Qvarnsjön på denna karta. Vendelsö kvarn omnämns redan i första husförhörsprotokollet från 1746.”
Nyligen höll jag ett föredrag om forntiden i Tungelstatrakten. Efter föredraget fick jag frågan av en av åhörarna om jag inte kunde ge henne lite litteraturtips och annat att läsa avseende forntid och historia i Haninge-trakten. Jag skrev ihop ett mail till henne, där jag tipsade om en hel del matnyttigt i frågan. Jag kom då också på att jag kan posta inlägget här, så att alla kan få ta del av den mycket intressanta forntid och historiska tid som finns i Haninge kommun, med mängder av saker att se och göra. Allt för ofta hör man “Haha, här finns ingenting!” från folk som bor i Stockholms kranskommuner – helt enkelt för att många inte vet hur mycket som finns. Lite krasst så rör sig många mellan pendeltåget, hemmet, matbutiken och det lokala gymmet och missar den enormt intressanta kulturhistoria och den extremt stora mängd fornlämningar som finns i Stockholms kranskommuner.
Håll till godo med lite lästips! Och God Jul på er alla!
Fornsök
Först och främst: samtliga kända fornlämningar (och en del “övriga kulturhistoriska lämningar”) i Sverige finns registrerade i Kulturmiljöregistret. På Riksantikvarieämbetets sida Fornsök har du hela kulturmiljöregistret på en karta där kan du zooma dig in och ut i vilket område i Sverige du vill, och klicka på de olika lämningar du ser för att läsa mer. Jag rekommenderar detta starkt, det är mycketintressant. Informationen om lämningarna är dock mycket kortfattat, torr, och saklig. Detta då det främst är ett verktyg för arbetande inom branschen (och allmänt intresserade), och inte ett populärhistoriskt verktyg för att förkovra sig djupt inom enskilda lämningar. Likväl så kan du hitta stenåldersboplatser, bronsåldersrösen, järnåldersgravfält, fornborgar, runstenar, ruiner och annat på kartan: https://app.raa.se/open/fornsok/
Glimtar från Haningebygden
Vad gäller litteratur om Haninges svunna tider så finns det en uppsjö sådant. Jag kan också rekommendera att gå med i Haninge hembygdsgille, som är en mycket aktiv hembygdsförening som spänner över hela Haningebygdens fastland (Österhaninge socken och Västerhaninge socken). Flera områden har dock också egna hembygdsföreningar, såsom Muskö, Utö, Ornö, Dalarö och Gålö. Jag skrev nyligen en liten artikel till deras Haninge hembygdsgilles tidskrift – “Glimtar från Haningebygden” – som kommer ut fyra gånger per år. Den artikeln, om en forntida vägsträckning i Tungelsta, kan du hitta här på min Academiaprofil:
Här hittar ni ett nästan komplett arkiv för Haninge hembygdsgillles skrift “Glimtar från Haningebygden”. Det brukar väl vara i alla fall en artikel per nummer som behandlar forntiden. Sen är det ju såklart många artiklar om nyare tid också (1800-1900-tal). Här kan du ladda ner samtliga nummer av tidskriften, i alla fall de mellan 1983-2016: Glimtar, offentlig. 1983-2016 – Google Drive
Haninge kulturmiljöprogram
Sedan så kan jag också rekommendera Haninge kommuns nya kulturmiljöprogram, vilket kom bara för cirka två år sedan. Det var jag med och tog fram. Det innehåller dels lite kulturhistorisk översikt, och dels info om lite extra skyddsvärda kulturhistoriska områden som vi identifierade. Kulturmiljöprogrammet avser alla kulturmiljöer, från fornlämningar ända till 1900-talsbyggnader, så här ryms både gammalt och nytt. Här är huvudsidan där ni kan läsa mer om arbetet med kulturmiljöprogrammet:
Om du scrollar ner på ovanstående sida så finns där länkar till dels den övergripande “Kulturhistorisk översikt” vi skrev, vilken behandlar hela Haninge kommun. Under det finns länkar till våra kulturmiljöinventeringar av de olika tätortsområdena i kommunen, med separata PDF:er för Tungelsta, Handen, Jordbro, Kymmendö, Muskö, Ornö, Vendelsö, Vendelsömalm, Västerhaninge, samt Utö.Kulturhistorisk översikt, hela Haninge kommun:https://www.haninge.se/…/kulturhistorisk-oversikt…
1980-talets kulturmiljöprogram
Det förra kulturmiljöprogrammet som innehåller massa områdesbeskrivningar över olika platser i Haninge: Bratt, P. & Källman, R. 1980. Förslag till kulturmiljöprogram för Haninge kommun. Fastlandet, Kulturhistoriska miljöer. Länsstyrelsen i Stockholms län, 1980:17.
Andra rapporter
Här hittar du också finfina sammanfattningar av bland annat forntida kulturmiljöer i Haningebygden: Johansson, Å. 2000. Haninge kommun. Södermanland, Västerhaninge och Österhaninge socknar. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Mitt, Rapport 2000:13, Arkeologisk förstudie. Stockholm. Lundquist, B. 1997. Tungelsta. Historia och kulturhistoria. En undersökning av Tungelstas kulturhistoriska miljöer och Tungelsta historia för Haninge Kommun 1997.
Bronsåldern i Haninge kommun
Den duktige och framlidne arkeologen och Sorundabon Roger Wikell skrev år 1989 en sammanfattning av Haninge kommuns utveckling under bronsåldern. Den är översiktlig och har några år på nacken, men mycket stämmer bra än idag: Wikell, R. 1989. Bronsåldern. Bygdens etablering. Haninge
Järnåldern i Haninge kommun
Den mycket respekterade arkeologen Björn Ambrosiani skrev år 1991 en sammanfattning av Haninge kommuns utveckling under järnåldern. Den är översiktlig och har några år på nacken, men mycket stämmer bra än idag: Ambrosiani, B. 1991. Järnåldern: Bygden växer fram. I: Haninges historia. Haninge
Runstenar i Haninge kommun
Haningeprofilen Harry Runqvist skrev år 1975 ”Runinskrifter i Haninge”. Det finns omkring 35 kända runristningar i Haninge kommun, inklusive några försvunna. Efteratt han skrev denna har det tillkommit ett par nyfynd, bland annat en runsten i Småhamra och en runristad häll i Tungelsta, men denna ger en god översikt trots det: http://privat.bahnhof.se/wb736562/Runnor/Runinskrifter.pdf
Det finns också ett par skyltade kulturstigar i Haninge kommun, vilka passerar intressanta fornlämningar. Bland annat vid Årsta slott och på Gålö. Kommunen har tagit fram kartor över dessa:
Man kan också följa Haninge kultur på Facebook. Det är kommunens sida där de informerar och tipsar om såväl platser som evenemang – även forntidsanknytet sådant.
Mer
Det finns så mycket i Haninge! • Jordbrogravfältet är ett av Nordens absolut största järnåldersgravfält med omkring 800 registrerade gravar från mellan ca 500 f.Kr – 500 e.Kr. Fantastiskt vackert. Ligger mellan Västerhaninge och Jordbro (gångavstånd från båda områdena). Parkeringsplats finns på Jordbrosidan.
• Söderby gravfält, strax norr om ICA Maxi, är ett finfint gravfält med omkring 100 gravar från framför allt vendeltiden-vikingatiden (ca 550-1050 e.Kr.). Sköts om fint av kommunen.
• I Haninge kommun finns cirka 35 vikingatida runstenar och grannkommunen Nynäshamn har väl omkring 40. De flesta är skyltade.
• I Haninge kommun ligger också det vackra Häringe slott, öppet för besök. I närheten där finns också den medeltida pampiga slottsruinen Hammerstahus (dock på andra sidan kommungränsen mot Nynäshamn). Utanför slottet finns en vikingatida runsten. ”Bakom” slottet ned mot vattnet på den lilla halvön, finns en jättevacker vandringsled som är skyltad med information om både naturmiljöer och kulturmiljöer.
• Årsta slott får förstås inte heller glömmas bort. Nuvarande pampiga byggnad är från 1660-tal, men slottet och gården har betydligt äldre anor än så. Där finns också kulturstigen Årsta slottsstig, som passerar bland annat gravfält från järnåldervikingatid och andra forntida miljöer. Utanför slottet finns kommunens största vikingatida runsten.
• Österhaninge kyrka är en vacker gråstenskyrka från tidig medeltid, 1100/1200-talet. Även Västerhaninge kyrka har anor från tidig medeltid, men den brann på 1800-talet och byggdes då om.
• På Sanda gård hittar du närodlat till salu, och inte långt från den gården ligger ovan nämnda Österhaninge medeltida kyrka. Bakom Sanda gård står en runsten (ditflyttad, ej originalplacering).
• Tyresta by i Tyrestaskogen är mycket vackert med urskog och flera vikingatida gravhögar och en runristning i fast berghäll. Café finns.
• Ut mot kusten ligger Dalarö med vackra trähus från 1800-tal och tidigt 1900-tal. Även fästningen Dalarö skans är värd ett besök (båt krävs).
• De tre stora öarna Muskö, Utö och Ornö hör alla till Haninge kommun och är väl värda besök. Ornö tar du dig till med färja från Dalarö, till Muskö via tunnel. På Utö får man klara sig utan bil, dit går färja från Årsta. Utö har sin fantastiska gruvby och ett litet vikingatida gravfält. Ornö har bronsålderslämningar och den fina Sundby gård. Muskö har Grytholmens friluftsmuseum och Arbottna herrgård.
• Mycket fina havsbad finns vid Schweizerbadet i Dalarö, vid Årsta havsbad, Östnora camping och Gålö havsbad. Fint insjöbad finns i sjön Rudan i Handen och i Lycksjön i Vendelsö. Även södra Drevvikens badplatser vid t.ex. Krokodilbadet och Norrbybadet kan rekommenderas.
• På Gålö (idag en halvö, lätt att ta sig till) finns flera intressanta jättegrytor (naturformationer) och Stegeholms gård med gårdsförsäljning och café, samt en skyltad kulturstig som passerar flera fornlämningar.
• På lilla Kymendö norr om Ornö utspelar sig Strindbergs roman ”Hemsöborna”, där de brukar ”göra något” av detta varje år.
• Haninge hembygdsgille är mycket aktiva med massa föredrag om bygden och annat kul.
• Hanveden och Tyresta är båda urskogar med fina promenadstråk och svampplockning. I Hanveden finns Tornberget, Södertörns högsta punkt (111 m) med finfin utsikt från ett utsiktstorn. Bra svampskogar också.
• Sveriges äldsta ännu existerande hamburgerrestaurang Vegabaren, vilket som namnet antyder ligger i Vega. Goda burgare!
• Hockeylaget Haninge Anchors och fotbollslaget IFK Haninge spelar båda i division två i sina respektive serier, och är klart värda att gå och titta på och stödja.
Håga 58, del av Nödesta 1:70, senare, Nödesta 1:118
Håga Lada inför rivningen hösten 2021. Benämningen “lada” missvisande då den innehöll gårdens samtliga funktionaliteter ladugård, stall, magasin och en stor loge. Måste väl anses märkligt stor med tanke på omfattningen av lantbruket. I bakgrunden den villa som finns där “mangårdsbyggnaden” fanns. Foto:Bo Gylerud
Fastigheten ägs 1905 av Fredrique Upmark på Hammar, hon äger efter arv hela 1:3, Håga. Hon säljer samma år till Fastighetsbolaget Mercur .
Mercur säljer det direkt vidare till ”ogifta Elin Matilda Rosenvik” som i sin tur säljer till ”fruarna Hulda Sandersson och Hilma Herzog”. Troligen är detta nån slags bulvanaffärer i bolaget Mercur som på den tiden är aktiva i Västerhaninge, går senare i likvidation.
Johan Fredrik Andersson, ”skräddarn”, köper fastigheten 1908 av ovanstående ”fruar”, den är på 97000 kvm, 1/30 mantal. Fastigheten sträcker sig från dåvarande Örnsberg som låg där den nedlagda byggmarknaden nu finns.
Ekonomiska kartan från 1951, beteckningen 1:118 från senare datum.
Han driver utöver sitt skrädderi ett mindre jordbruk. Oklart av vem och när ladugården/ladan byggs. Han avlider i mitten på 40-talet och hustrun Karolina ärver. Hon säljer 1947 den norra delen 1:104 (Örnsberg) till trgm Elis Gustafsson som kommer från Stav. När Karolina avlider 1955 köps 2/3 av resten av Emanuel Nielsen och 1/3 av Stig Adling. Dessa styckar av och säljer 1:118 år 1957 till Kjell Jareman, 1961 köper Adling ut Nielsen. (lite oklart), Håga Lada, ladugården, säljs av Jareman till bildirektören Fritz Wellgard. Under senare år har ladan använts som bilverkstad av olika företag och personer.
Gods och Gårdar 1938
Örnsberg, borta sedan länge
Håga 57, Nödesta 1:69, “Kolartorparns”
Gods och Gårdar 1938
Håga 57 såldes av Fredrique Upmark på Hammar år 1910 till Karl Reinhold. Nilsson i Kolartorp, f 1852, kallades ”Kolartorparn”. Han har troligen aldrig bott på Håga, år 1910 flyttade hans dotter Emmy Agnes Paulina f 1881 hit, då gift sedan 1902 med Johan Petter Andersson, f 1874, tillsammans med barnen Olga, Sven, Märta och senare 1912, Ragnar. Johan Petter står som arrendator och från 1931 också som tvättare. Det fanns två hus på tomten på senare år.
Emmy Agnes Paulina avlider 22/7 1943 genom drunkning och Johan Petter 8/3 1957. År 1961 köper Västerhaninge kommun fastigheten och numera finns bara grundrester kvar.
Slutligen några rader och bilder på Håga Kvarn, senare Håga Såg
Anläggningen låg på fastigheten Nödesta 1:108 där nu XL-Bygg finns, Kvarnbostaden på Nödesta 1:5 där nu en pizzeria finns. Alla dessa hus är borta utom magasinen i nedre delen av 1:5 som bl.a. inhyst en förnicklingsfirma och senare en secondhandbutik. (se kartan ovan)
Västerhaningebon Erland Österberg har gjort denna skiss över sågen på 1930-talet,
Ekonomibyggnaden t.v. är den lada som nu ska rivas och magasinen nertill de byggnader som finns kvar
Gillets Mauritz Henriksson berättar om sin mormor Eva Andersson som 1929 som änka i drygt tio år kom till Handen och byggde en stor villa i den dåvarande utkanten av samhället.
“Eva Charlotta Andersson, född Svensson 1876 i Lilla Mellösa församling i Södermanland. Eva gifte sig i Skebokvarn med snickaren Karl Anton Andersson. De bodde på Strömmen i Skebokvarn där Eva födde fyra barn. Anton byggde ny bostad på fastigheten Aspösund 1911. Där föddes ytterligare tre barn. Anton avled, 52 år gammal, 1918 och Eva blev änka med fem pojkar och två flickor. Aspösund såldes och Eva med barnen flyttade, först till ett torp under Skillinge gård tillhörande Råckelsta slott i Södermanland. 1923 gav sig alla iväg till Lissma gård i Huddinge socken. De blev kvar däri fem år. Därifrån flyttade de in till Gotlandsgatan i Sthlm. År 1929 köpte Eva tillsammans med dottern Catrin som då var 20 år, fastigheten Söderby 1:194 i Handen. Köpebrevet är daterat i september 1929, köpesumman var 500:-kr. Säljare var Lindström & Johansson som var de som sålde alla villatomterna i Handen. Eva och tre av barnen flyttade formellt ut till Handen 1933.
Eva på sin 75-årsdag1951.
De finns ingen uppgift om vem/vilka som byggde huset. Men det troliga är att det byggdes mellan 1929 och 1933. Evas pojkar hade vid den tiden skaffat sig boenden på annat/olika håll. Några med tillfälliga c/o adresser, bl.a. inne i Sthlm. Senare blev tre av pojkarna bosatta i Handen, två pojkar och äldsta dottern gifte sig och blev Länna-bor. Yngsta dottern gifte sig och bosatte sig på Söder i Sthlm.
Eva var flitig odlare av såväl rotfrukter, grönsaker, bär och blommor. I den fina sandjorden blev det underbart fina potatisar och morötter. Evas bror, Levin Svensson, flyttade in på den lilla vindsvåningen 1936. 1939 löste Eva dotterns del i fastigheten och blev därmed ensam ägare. Brodern bodde kvar till Eva gick bort. Hon drabbades av hjärnblödning eller stroke, och fick somna in i sin kökssoffa i maj 1952. Det sista hon hade sagt var att ” så här skönt har jag aldrig haft”.
Brodern flyttade till Ålderdomshemmet vid Österhaning kyrka. Fastigheten såldes till muraren Källström för 16 500:-kr. Den delades på 1980-talet så att det idag finns två hus på fastigheten.”
Vad är då “Geocaching”? Gilletmedlemmen Kjell Bävergren har sysslat med denna hobby under många år och skriver så här:
“Det verkar vanligt att personer som är intresserade av sin hembygd, eller att vandra i skog och mark, eller arkeologi, etc. ganska ofta stöter på begreppet Geocaching, men inte riktigt känner till vad det innebär.
Det gäller helt enkelt att med hjälp av en GPS-utrustning (en dedikerad sådan mottagare, eller ingående i en mobiltelefon, etc.) hitta gömda behållare, som andra privatpersoner som sysslar med hobbyn har lagt ut. Ibland räcker det dock med erfarenhet och sunt förnuft…. Storleken på behållarna varierar från en inte större än en lillfingernagel, till en cirka 50 cm stor låda. De flesta är dock i hanterlig storlek, däremellan. Det finns olika typer av gömmor. t.ex. sådana som man hyfsat enkelt kan hitta under en promenad på en gångväg i skogsmark, där såväl barnvagn samt mindre barn kan följa med. En annan typ av gömma är de som är placerade på natursköna platser, ibland uppe på ett mindre berg eller platser med en överraskning. Dvs. sådana platser man ej hade besökt eller kände till, innan man var där för att leta efter en gömma. Men det är inte endast ute i skog och mark som det finns gömmor, de finns snart sagt överallt. Såväl i stadsmiljö, uppe på Kebnekaise, som under vatten…. Det är även vanligt att man lägger ut gömmor i närheten av runstenar, kyrkor, och minnesmärken, etc. och skriver en intressant text om platsen. Gömmorna får dock ej läggas i eller alltför nära sådana föremål! Avsikten med det är såklart att folk inte ska frestas att flytta på stenar i en kyrkomur, t.ex. Sådant -och t.ex. nedtrampning av gröda- är inget som en Geocachare gör. Jag har på det viset upptäckt t.ex. “Frubergsgrottan” och “Hammersta borgruin”. För närvarande (2021-05-27) så finns det 1.804 gömmor i Haninge kommun.
Det är påfallande många äldre (jag är 68 år), som pysslar med denna hobby, den är lite av vad man själv gör den till. Det är ofta ett sätt att få den där knuffen att komma ut och röra på sig, istället för att det blir alltför mycket stillasittande.
En mobiltelefon med GPS duger bra.
Jag har ingen bil, och använder istället min cykel för att ta mig runt på Södertörn för att leta efter gömmor. Detta gör förstås att när man har betat av gömmor på rimligt cykelavstånd (kanske 1,5 mil), så blir det lite väl långt att använda hojen! Men då tar jag cykeln med mig på pendeltåget, för närvarande dock med ett uppehåll under rådande pandemi. Jag har via hobbyn Geocaching upptäckt t.ex. ”Frubergsgrottan”, ”Hammersta borgruin”, någon fornborg, samt ett antal runstenar.
Så här kan en gömma se ut…
Fotnot: Det gäller alltså ej “cash”, som betyder pengar. Det gäller “cach”, som betyder “gömma”, “gömställe”, “dold”. Det är inga “skatter” i form av pengar eller värdeföremål man letar efter, utan en hobby, eller ett tidsfördriv.
Vi ser gärna att du kommenterar eller delar med dig av det som finns på haninge.org, allt för att göra fler intresserade av hembygden i Haninge.
Klicka på inläggets rubrik för att komma till inläggets sida -- där kan du kommentera, skriva ut och dela inlägget på ett antal sociala nätverk.
Nya haninge.org
Vill du läsa artiklarna (från gamla hemsidan samt nyinlagda) eller titta på bilder väljer du detta i den svarta raden ovanför denna text och klickar dej ner via underrubrikerna.
Det finns också en länksida med intressanta webbsidor.
Vi använder cookies för att den här webbplatsen ska fungera korrekt. Vi samlar dessutom in begränsad information för vidare analys med målet att förstå och förbättra besökarnas upplevelse av sajten. Du kan acceptera alla cookies samtidigt eller finjustera dina inställningar i cookie-inställningarna.
Vår sajt använder cookies för att förbättra upplevelsen av sajten när du besöker den. Några av dessa cookies är karaktäriserade som "nödvändiga" och lagras i din webbrowser eftersom dom behövs för att sajten överhuvudtaget skall fungera. Vi använder också tredjepartscookies som hjälper oss att förstå hur användarna använder sajten. Dessa lagras i din webbrowser endast om du går med på det. Hela vår Integritets- och cookiepolicy finns att läsa här.
Nödvändiga cookies är viktiga för att haninge.org skall fungera korrekt. De innehåller cookies för basal funktionalitet och säkerhet men lagrar ingen personlig information.
Cookies som inte är absolut nödvändiga för att haninge.org skall fungera utan som används för att samla in information för analys besökare och popularitet bland all information som finns på haninge.org är \"Ej nödvändiga cookies\". För att haninge.org skall få använda dessa cookies behövs explicit godkännande av alla besökare.
Senaste kommentarer