Hembygd i Haninge

Författare: Sune Nilsson (Sida 38 av 47)

Minns ni den här?

Motboken!

De flesta läsare har säkert ingen aning om vad det är!

motboken

Detta lilla bruna häfte var en viktig handling i många hem under nästan 40 år. Kanske rent av en värdehandling som förvarades tillsammans med bankboken i den låsta chiffonjén i kammarn.

I går var det 60 år sedan den svenska motboken avskaffades.
Den infördes stegvis under första världskriget, i vissa områden 1914 och i hela landet 1917, efter ett förslag av läkaren Ivan Bratt. Svenska folket hade tappat kontrollen över drickandet och de styrande i landet krävde att alla inköp av sprit skulle införas i en bok.
Och den 1 oktober 1955 avskaffades den och alla över 21 år fick köpa hur mycket de ville på Systembolaget!

Mina personliga minnen från tiden med denna dyrgrip (för många) är ju inte något eget nyttjande, jag var bara 14 år.

Men farsgubben hade ju naturligtvis en motbok och kunde ju därför “understundom  taga sig en sup”. Lyckligtvis ett moderat nyttjande, många hade ju då som nu problem med konsumtionen.

Det var inte så enkelt att förse sig med dessa ädla drycker på den tiden, det fanns inget lokalt ställe att handla på. Närmaste bolag var på Havregatan på Söder, snett emot Åhlén & Holm på Ringvägen. Kallades i dagligt tal “magasinet”.

SSMSVD037246S

Så här kunde det se ut på 50-talets början, inget självplock här!

Det var att ta ångtåget till Södra Station eller Nynäsbussen till Ölandsgatan och proviantera!

Det fanns lyckligtvis på den tiden kurirer!

Farsans kurir var brevbäraren Olle Andersson i Gylden, (Rosenhill). Olle bar tillsammans med brodern Sigge ut posten på Söder. De tog varje morgon första tåget till stan!

När en ny månad  inträffade och ny tilldelning gjordes dök Olle upp för att hämta den underskrivna beställningen och själva boken. Det var inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition som styrde tilldelningen. Ransoneringen gällde bara starksprit, vin var fritt men ingen stor artikel på landsbygdens arbetarbefolkning. Möjligtvis Vermouth för att spetsa groggarna med.
Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens.

Dealen var sådan att kuriren fick tillgång till den del som beställaren inte utnyttjade, i detta fall en liter till far och tre till Olle!

Nån slags oskyldig langning, eller hur?

När Olle kom hem med tretåget var det leverans. Med sin jättestora läderväska med Postens emblem bjöds han intill köksbordet och plockade upp en flaska Renat, väl och vackert insnurrad i ett brunt papper. Att det fanns ytterligare flaskor i väskan både hördes och syntes. Betalning genomfördes och sedan var det dags för “gångaren”!

Pappret togs av och veks noggrant ihop, korken vreds av, och två spetsglas fylldes. Mitt på bordet stod som alltid sockerskålen och herrarna tog var sin bit, saluterade varann och tog leveranssupen under ett visst smackande!

Olle vandrade iväg med sin välfyllda väska, kanske hade han flera leveranser?

Inför högtidliga tillfällen beställdes kanske också en flaska konjak, Grönstedts billigaste edition! Troligen uppskattade Olle inte dessa tillfällen, han fick ju mindre egen tilldelning. Undrar om herrarna visste vad whisky var på den tiden?

Måste väl avsluta med att berätta att hedersmannen “Olle i Gylden” inte på något sätt bröt mot någon lag och inte heller hade synbara problem med sitt eget intag.

Granelund, familjen Öbrink och hyresgästerna Österberg

Huset

Granelund finns kvar idag 2015, ligger efter gamla Tungelstavägen i korsningen med Aspvägen. Foto från  1967.

Erland Österberg, som på lite äldre dar och som utflyttad Västerhaningebo, skrev många intressanta berättelser om vår hembygd på 30-50 talet berättar här om när han 1932 tillsammans med föräldrarna kom till Granelund vid Granebo. De kom från Lena i Uppland där Erland  var född.
Granelund var en stor fastighet med en tvåvåningsbyggnad och några mindre stugor som sedan 1930 ägdes av frånskilde fartygsmaskinisten Knut Öbrink.  Familjen Österberg hyrde undervåningen medan övervåningen var reserverad  för sjömannen Knut som dock inte flyttade till sin villa förrän 1933 då han mönstrade av för gott.

personw

Tre välklädda karlar på Granelund, Hugo Öbrink, Joel Österberg och Knut Öbrink.

Erland skriver om de tre åren man bodde här innan pappa Joel byggde egen villa i Jägartorp. Bl.a. om den bestämde hyresvärden “som delade in folk i två kategorier, Svenskar och Kulier”.
Också om Knuts brorson Hugo, även han sjöman, som kommer dit och blir kvar på Granelund i många år, gift med Ingeborg och med barnen Anne-Marie och Arne.

Läs Erlands berättelse här, bl.a. med en vackert ritad tomtkarta.

Granelund på 30-talet

 

Vingar över Horsfjärden

Märsgarns Flygstation 1923

Marinens flygstation vid Märsgarn. Tälthangarer och flygplan S 2 Hansa typ 31, 32. Tillhör F2-samlingen med nummer F2 FM 469. Ur Flygvapenmuseums bildarkiv.

Marinens flygstation vid Märsgarn. Tälthangarer och flygplan S 2 Hansa typ 31, 32.  Flygvapenmuseums bildarkiv.

Sommaren 1914 organiserar Marinen en flygskola vid Märsgarn, Hårsfjärden, med löjtnant Olle Dahlbeck som chef. Flygplan som användes var “Bryggarkärran” och tre sjöflygplan, inköpta för överskottet på den av biskop Manfred Björkquist organiserade s.k. pansarbåtsinsamlingen.

“Bryggarkärran” var en Nyrop-Blêriot, byggd i Landskrona 1911. Planet inköptes av bryggaren Otto-Emil Neumüller samma år och skänktes senare till Marinflyget, till stor del troligen på att löjtnanten Dahlbecks var gift med hans dotter. Otto-Emil var också far till agronomen Johan Emil Neumüller som några år senare köper Hesslingby gård i Österhaninge.

Bryggar

Bryggarkärran på uppdrag 1915

Det flygande materialet var tydligen inte i bästa skick så när order utgick från högre ort att de fyra planen på Märsgarn skulle bogseras intill Stockholm för teknisk undersökning fick de unga marinflygarna nog och sade upp sig. De ansåg sig själva som de mesta experterna på sina maskiner och kände sig överkörda.

Dock utbröt första världskriget och för att inte missa chansen till mer flygning, anmälde de sig genast till tjänstgöring igen!

Om detta och mycket annat berättar Richard Roosvall i en artikel du kan läsa här:

Vingar över Horsfjärden

 

Kvarnen på Fors

En fantastisk förvandling!

2756374887_d7f11e1d5e_o

Detta är Fors Kvarn på 2010-talet. Läs om förvandlingen av den fallfärdiga byggnaden till denna moderna bostad.

Vattenkvarnen i Fors har funnits under mycket lång tid. Man tror att byn fått sitt namn efter ” sitt nära läge till det vattenfall som socknens längsta vattendrag här bildar” (Westerin 1897).
Kvarnen, eller rättare sagt kvarnarna, finns på en karta från 1638, en på vardera sidan av ån som här kallas Forsån. Den mindre kvarnen som från början var enbart en såg, tillhörde Berga och den större tillhörde Häringe.

På en karta från 1868 finns de båda kvarnarna väl utmärkta och på höjden norr om dessa den mycket omdiskuterade väderkvarnen.

Fors 1868
Vi ska här inte föra mera historiska diskussioner utan berätta lite om själva byggnaden på Häringedelen under senare tid.

Fastigheten Fors 2:3 säljs av Häringe 1935 till Helge Ax:son-Johnsson på Berga, dennes dödsbo säljer till Kronan år 1943.
Från 1954 hyrs kvarnen av konstnärinnan Carola Wallinder som friköper den 1966. Hon säljer den dock omgående till sjökaptenen Sven Linnell och hustrun Maj, född Tärnholm.

Kvarnbyggnaden och den tillhörande mjölnarstugan var mycket nedslitna och paret Linnell inleder en omfattande renovering.

2693732294_1ca0884536_o

Så här såg kvarnen ut 1966, i bakgrunden mjölnarstugan.

Sven Linnell skriver så här:

text

År 1993 säljer paret Linnell fastigheten till Jan och Inga-Lill Lagerström, född Tärnholm som fortsätter renoveringen, nu av interiören. Man inreder kvarnbyggnaden till en fullt modern bostad med ett fantastisk läge och anlägger en vacker utställningsträdgård på båda sidor om ån.

trädgård

Trädgården på västra sidan av ån med resterna av den gamla tvättstugan.

hjul

Ån vid vårflöde, det nybyggda vattenhjulet.

gammal kök vardavsl

Läs deras egen berättelse om detta och alla bekymmer på vägen.

Ombyggnaden av Fors Kvarn

 

 

 

 

 

 

 

Redaktören tycker till….

Det har blivit ett otroligt stort ….

…intresse för haningebloggen vilket naturligtvis är glädjande!

Vissa dagar snuddar antalet visningar 700 strecket!
Men för all del, ibland är det bara ett par hundra!
Tack alla följare (det accepterade namnet på de som läser), fortsätt så och sprid gärna sidan till släkt och vänner. Glöm inte dom som flyktat Haninge och sitter ute i landet/världen och längtar efter hembygden…..

Fortsätt läsa

Villa Björkudden

Ett tidigt egnahemsbygge efter Nynäsvägen i Västerhaninge

Demander 1937

Villa Björkudden från slutet av 30-talet. På grindstolparna barnen Anna- Lisa och Göran

År 1933 säljer ägaren till den lilla gården Ribbyholm, Herman Olsson, en tomt från norra delen av sina marker till vägarbetaren Algot Demander född 1902. Han bygger här en  1 1/2 plans villa på Ribby 2:88 och flyttar in med hustrun Sigrid, född Strömqvist och barnen Göran och Anna-Lisa. De kommer närmast från en lägenhet i Tingshuset där man bott sedan 1931.

Algot var son till torparen på Dikartorp på Häringe, Karl August Demander. Han kom från Muskö till torpet 1911 och Algot var den äldste av tre söner. Alla noteras under Häringetiden som lantarbetare.
Algot gifte sig med Sigrid år 1930. Hon var dotter till slöjdaren på Häringe, Frans Oskar Strömqvist.

Sigrid och Algot

Sigrid och Algot Demander

Han köper den 2740 kvm stora tomten för 1050 kronor och kalkylen för bygget är 7450 kronor. Han lämnar in en låneansökan till “Stockholms Stads & Läns Hushållningssällskaps Egnahemsnämnd” och beviljas ett lån på 5000 kronor “till sex % ränta”.

Kalk 2

Kalkylen för Björkudden 1933.

Villan övertas senare av dottern Anna-Lisa, gift Brorsson, och finns kvar 2015 på en mycket vacker och välvårdad tomt, infarten har flyttats från Nynäsvägen till Gränsvägen.

Bilderna tillhör Anna-Lisa Brorsson

 

 

Några Västerhaningebor från förr

Utanför Vägförvaltningens garage på 50-talet

2770653424_25007ee2dd_o

Fr.v. Joel Österberg, smed, byggde egnahem i Jägartorp 1933, Sven “Mandel” Karlsson byggde på Parkvägen i mitten på 40-talet, Nisse Lundqvist, verkmästare och uppfinnare, bodde sedan slutet på 30-talet i den egna villan i hörnet Ringvägen/Tungelstavägen. Olof Wallin, bodde i Handen. Personen längst t.h. okänd.

I mina samlingar finns detta fotografi som jag fått från Erland Österberg. Han var son till smeden Joel på bilden.  Det är en del av personalen utanför det garage som nu ivrigt diskuteras på FB.
När vägunderhållet förstatligats i mitten på 40-talet byggdes en anläggning med garage och verkstad i Västerhaninge, då söder om järnvägsbron, mitt emot Telestationen (finns kvar).

2764448483_a2fb649ced_o

Vägförvaltningens första lokaler, snett emot Åbyplan.

Karta vägf

Karta som förklarar lägena.

I början på 50-talet byggdes den nya anläggningen som nu tillhör Staten/Hemvärnet, det är här bilden är tagen.

De gamla lokalerna utnyttjades av Bil AB Nils Arfvidsson som verkstad för Volvolastbilar från slutet av 50-talet. Företaget hade personbilsverkstad i garagelängan under nuvarande Harrys Cykel & Motor.

Villavägen, tidigt 30-tal

Villavägen 1

Fr. vänster Gårdsstugan på apotekstomten, Villa Vega, magasinet och Konsumbutiken, Ribby 1:37, “Vält-Johan” och Erikslund. Ribby 1:37 finns kvar, ombyggt efter en brand.

Den här bilden har legat ute på Flickr ett tag och kanske även på FB.

Fotot är taget efter 1932,  fastigheten Ribby 1:37 byggdes 1932 och Konsumbutiken två år tidigare.

Från en läsare, Richard Roosvall, har jag fått denna kommentar som är värd att läsa

Fin bild från förra seklet. Dagens Villavägen går i 45 grader. Eftersom ekipaget har sin skugga rakt ut till höger, så står solen till vänster, dvs i sydost. Gubben med rislasset rör sig då mot sydväst en solig förmiddag vid pass kl 9.

Fortsätt läsa

Trädgårdsmästaren på Tungelstavägen

Josef Roséen, en av Västerhaninges få yrkesodlare!

8597360221_23c4163eb7_o

Josef var född 1898 på godset Geddeholm i Irsta i Västmanland och avlider i Västerhaninge 1968.

Tungelsta var redan i början på 1900-talet fullt av trädgårdsmästerier och var under många många år tillsammans med Hässelby huvudstadens leverantör av grönsaker och blommor.
I Västerhaninge var det betydligt ovanligare med yrkesodlare. Kanske var jordmånen sämre där?

Uppe på gärdena i öster vid Blåkulla fanns Mattias Lindewall, På Ribbyberg fanns familjen Augustsson/Wattenström och efter nuvarande Floravägen några mindre odlare.

Fortsätt läsa

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 haninge.org

Tema av Anders NorenUpp ↑