Hembygd i Haninge
Börje Carlsson, infödd Haningebo, närmare bestämt i Vendelsö, var verksam i grafiska branschen på lokal nivå redan i början på 50-talet tillsammans med brodern Hans.
År 1953 lanserade han ortens första lokaltidning, Haningebladet, som gavs ut under 17 år och behandlade lokala ämnen, de första åren bara inom Österhaninge men grannkommunen Västerhaninge inkorporerades ganska snart.
Första numret var på fyra sidor, inledningsvis gavs tidningen ut varje månad men från 1964 var fjortonde dag.
Det hela började med att jag på en lokal Facebooksida hittade några färgglada akrylmålningar med motiv jag kände igen.
Som ovanstående från Huvudskär ute i havsbandet…
… eller den här från Åbyplan i Västerhaninge…
Efter lite sökande på nätet fann jag att upphovsmannen var en kvinna som nästan bodde granne med mej och hette Monica Svahn-Strandh.
Jag tog kontakt med henne, bl.a. naturligtvis av ren nyfikenhet, men också med baktanken att kanske kunna få henne att föreviga Haningegillets vackra föreningslokal, Tingshuset.
Jag träffade på en intressant kvinna i knapp pensionärsålder som verkade från sin ateljé i ett hyreshus i Åby. Vi hade en trevlig pratstund vid hennes köksbord och en kopp kaffe och bestämde träff utanför vårt Tingshus för att vidareutveckla min idé.
En vacker sensommardag sågs vi där och hon fotade det gamla huset ur många vinklar, intresserade sig också för de övriga kulturbyggnaderna på tomten. Hon berättade att det var viktigt att “känna” för motivet vilket hon troligen gjorde för efter nån vecka ringde hon och ville visa resultatet.
Åter en liten lokal promenad och framför mej på ett staffli i ateljén stod detta!
Inledningsvis undrade jag hur hon hanterat de vinklar hon pratat om, fick inte riktigt till det, men jag insåg snabbt att hon med konstnärens rätt flyttat om lite bland motiven och fått med det mesta t.o.m. vår nyrenoverade hästvagn! Och kyrktornet i bakgrunden!
Jag blev förtjust i hennes hantering av verkligheten och behöll personligen tavlan som nu hänger på min vardagsrumsvägg.
Lite senare på hösten träffades vi igen, jag hade en idé att få mitt barndomshem, statarstugan Marieberg på Fors på en akvarell för att göra Tingshustavlan sällskap på väggen.
Efter ett besök på plats en underbart vacker höstdag och någon veckas väntan var det så dags att leta fram hammaren och X-krokarna och få kära Marieberg på plats.
Vid besöket på Fors visade jag runt Monica i Forstrakterna och vi besökte bl.a. den pietetsfullt renoverade vattenkvarnen. Kvarnägarna visade med stolthet sitt boende och Monica fotograferade och målade ett flertal tavlor med kvarnen som centralt motiv.
Född i Stockholms innerstad 1948 i en konstnärlig miljö, den förvärvsarbetande modern målade på lediga stunder och den kände men frånvarande fadern var musiker. Hon växer upp med två äldre halvbröder och sin religiösa mormor som delade sin tid med att läsa bibeln och spela kort.
Familjen flyttade ganska omgående till förorten Hökarängen, det modernaste som då kunde erbjudas i Stockholmsområdet och med nyinvigd T-bana.
Hon får börja skolan “ett år för tidigt” och slutar i Hökarängen efter nioårig enhetsskola.
” Min pappa var troligen en drummel och kvinnotjusare, jag har totalt tretton halvsyskon, tio på hans sida.
Jag var skolkamrat med två av dem under många år utan att veta om det.
Har inget minne av att jag träffat honom men jag fick senare i livet ärva hans dragspel!!
Under hela sin barndom och ungdom ägnar Monica en stor del av sin tid att teckna och måla men musik och sång är också en viktig del i hennes liv.
Direkt efter skolan träffar hon kärleken och flyttar med denne in till Heleneborgsgatan på Söder.
Utbildar sig 1962-63 på Gerleborgs Konstskola, påkostad av modern, under ledning av Georg Suttner och Arne Isaksson, ut i yrkeslivet som dekoratör under några år innan det blir dags för nästa utbildning med en ettårig kurs på Fetcos skola för bildande konst.
Ledaren Georgij Fetco var en turkiskfödd konstnär som var känd både för sina stilleben och landskapsmålningar.
Efter ytterligare några år ute i yrkeslivet är det tid för den den tredje steget i hennes utbildning, Grundskolan för konstnärlig utbildning, “Grundis”, en kommunal konstskola inne i Stockholms City.
Monica “går ut i reklamsvängen” som hon själv säger och träffar där sin första man och i det äktenskapet får hon sina första barn, sonen Adam 1968 och dottern Lisa året efter.
Några år in på 70-talet går man skilda vägar och Monica och barnen flyttar till Handen som sambo med Lasse Olsson från Ornö, son till klockaren Filip.
Det är nu som hon får sin anknytning till våra trakter och framför allt Ornö, Dalarö och den kringliggande skärgården.
De bor några år i Handen men flyttar senare till Norrköping då sambon är meteorolog och följer med arbetsgivaren SMHI dit. Under de åren har man ett fritidsboende på Klockarudden på Ornö,
Trots att förhållandet med klockarsonen upphör blir Monica kvar på ön, bor på Simonslund med en av Ornös yrkesfiskare och får sitt tredje barn, en son som tragiskt avlider redan efter fem år.
Att det är hennes stora sorg i livet förstår vi ju alla, hon är djupt tagen när hon berättar det nästan 40 år senare sittande vid köksbordet.
Monica framför ett av sina skärgårdsmotiv vid en utställning 2006
Livet går dock vidare, hon får en fast anställning på Konsum Stockholms reklamavdelning där hon träffar Kenneth som ger henne dubbelnamnet Svahn-Strand när de gifter sig. De får sonen Oskar 1986.
De bor några år i radhus på Villavägen i Västerhaninge, sedan i det ombyggda posthuset i Dalarö, tidvis också ute på Ornö både på Sundby och Degernäs.
Det är nu hon “får ordning” på sitt målande som hon uttrycker sig, skärgårdsmiljöerna och befolkningen inspirerar henne och hon är mycket engagerad i konstnärsgruppen Havsbandet med bl,a. Ekan Lindén, Bo Tilliander, Roland Klang m.fl.
Hon deltar i gruppens utställningar ute på Ornö men också på Dalarö Konst och Hantverk, Församlings-hemmet och andra lokaler och börjar sälja sina verk i lite större skala.
Monica i samtal med keramikern Agneta Karlin
Hon kan dock inte leva på sitt konstnärsskap, jobbar bl.a. på Stockholmspolisens anmälningscentral på Ornö och tar emot olyckliga medborgares telefonsamtal om stulna bilar, bostadsinbrott och annat elände.
“Inte riktigt min melodi” som hon säger “men mycket uppvägdes ju av att få bo och jobba härute“
Hon blir änka 2014 och flyttar till Nynäshamn året efter, sedan till Farsta några år för att sedan hamna i Åbyområdet i Västerhaninge 2018.
“Jag trivs fantastiskt bra här på Älgvägen, nära till naturen, nära till massor av härliga motiv och en suverän kollektivtrafik, känns som om jag vill slå rot här på lite äldre dar”
Hon har nu under 2018 sökt nya motiv här i Haninge och jag kommer att så gott jag kan visa på vackra miljöer och byggnader här i kommunen.
Att hon givmilt delar med sig av sina verk här på nätet gör att hon kommer att bli en stor del av dokumenterandet av den lokala kulturen som är så viktig för oss alla.
Kanske vill du ha besök av Monica och hjälp att föreviga just din miljö, hennes mailadress finns på hemsidan.
Här finner du hennes hemsida som uppdateras!
Några bilder från hennes hemsida.
Ett motiv från Farstatiden, Farsta Gård
Dalarö brygga
Åbyområdet, Ringvägen
Tungelsta station på en bild från 1907 ur Gillets arkiv. Här utspelades en dramatisk händelse en kväll i november detta år. Anledningen till händelsen var en tågplundring norr om Stockholm några dagar tidigare.
Rubrik i Dagens Nyheter den 13 november 1907. Uppgiften om bytets storlek är betydligt överdrivet.
Måndagskvällen den 11 november 1907 “rånades” tåg 38 på väg från Köping mot Stockholms Central i närheten av Barkarby hpl.
Dagens Nyheter som rapporterar om händelsen den 13 november använder ordet “rån” i sin artikel trots att inte någon form av hot eller våld förekom. Ganska snabbt ändrar man sedan benämningen av brottet till “järnvägsröfveri” och gärningsmännen kallas “tågplundrare”!
Fortsätt läsa
Denna artikel är skriven av hembygdsforskaren Anders Numan och införd i Haningegillets tidning Glimtar hösten 2016.
Vi brukar inte lägga ut så “färska” artiklar här men gör ett undantag med tanke på det aktuella ämnet.
Artikelförfattaren i en nästan helt bortglömd varggrop i Ösbyskogen. Foto: Lars Numan
Vargen var förr något som enade folket, som gick man ur huse för att kämpa mot det hatade djuret. Efter ca 150 års frånvaro är vargarna tillbaka, men forna tiders vargskall och varggropar är nog ändå helt bortglömda. Anders Numan har letat fram uppgifter ur arkiven.
Under många år har jag sökt information om en varggrop i Ösby skog, som återkommer flera gånger i Österhaninge sockenstämmoprotokoll angående utbetalningar av ”skottpengar”.
F.d. skoldirektören Olle Flodby gjorde ett bejublat framträdande på Kulturhuset inför 120 besökare för nån vecka sedan under temat “Mina 60 år i Haninge”.
Detta kåseri är inte möjligt att visa i skrift men tack vare Gillets Ulla Wahlbäcks insats följer här Olles välkomst- och högtidstal vid 20-årsjubilèet av invigningen av Svartbäckens skolmuseum den 12 februari 2017.
Handlar om svenska skolans utveckling, verkligen värt att läsa!
Denna artikel är skriven av Gillets ordförande Per Stavfors och var införd i Gillets medlemstidning Glimtar nr 3 2013.
Foto Per Stavfors
Den som någon gång gått på leden mellan Tornberget och Paradiset har knappast kunnat undgå det pampiga röse som ligger utefter stigen. Det är ett fundament, 3 m i diameter, med fem stående stenar likt en kompassros. Gillet fick i höstas en förfrågan från en skogsvandrare om det var ett gränsröse och om det hade något att göra med Lissma och dess handlings kraftige ägare under mitten av 1800-talet: Otto Julius Hagelstam. En snabb titt på kartan visade, att sockengränsen mellan Västerhaninge och Huddinge (och därmed Lissma) går i dessa trakter, så jag svarade, lite oöverlagt visade det sig, att det kanske var så.
Fortsätt läsa
År 1961 stod Bröderna Hedlunds anläggning i Jordbro klar och tillverkningen av de s.k. ryssrören påbörjades,
Fabriken blev dåvarande Österhaninge kommuns största industri. Som mest arbetade över 300 personer i den stora fabriken.
Produktion, ägarförhållande och företagsnamn ändrades genom åren. Efter 30 år avslutades verksamheten och ersattes efter några tomma år av multijätten Coca Cola.
Se här en bildberättelse av Ingvar Hedberg, ursprunglig Haningebo, som arbetade här från 1963 fram till nedläggningen 1991.
Artikeln är på grund av de många bilderna utlagd som en PDF-fil.
Vi saxar en sida ur Gillets tvätteribok om en av traktens slitande kvinnor i det hårda yrket.
Nedanstående bygger delvis på en intervju, publicerad i DN Sydost (1982) och gjord av Eva Bäckstedt. Henry Hall skriver också om makarna Fingal i boken “Jordbro i tiden” (1996). I en längre intervju gjord av Nils Listam berättar Selma F. mycket sakrikt och levande om sitt långa och strävsamma liv. (Bandinspelning 1978. Haninge kommuns arkiv.) Texterna är redigerade av Rune Karlsson.
Författaren (tillsammans med Anita Stjernström) av Gillets årsbok “Så tvättade vi i Haninge”, Rune Karlsson, har på vår enträgna begäran skrivit en kort artikel om sitt liv från tvättarson i Kvarntorp under sina första 25 år till en akademisk karriär med kungligt inslag.
Titeln på artikeln nedan har satts av redaktören under viss protest från författaren!
Min mor Elin t.v, med systrarna Mimmi, Fanny och brodern Gustav. Mimmi senare gift Wretman och Fanny gift Hultström.
Mina föräldrar var Elin Linnéa Pettersson (1905–1994) och Carl Herman Carlsson (1903–1985). Min mor föddes i Högsta, Österhaninge, men flyttade tre år senare med sin mor Anna Pettersson (1872–1925) och sina systrar Mimmi och Fanny till Marielund, nu rivet, vid Skutans gård i Österhaninge. Där föddes brodern Gustav år 1908.
Alla syskonen gick i Svartbäckens skola. Marielund låg ett par hundra meter från Forsla kärr och vid kärrets strand fanns en tvättstuga (nu totalt försvunnen), som gav min mormor och hennes barn en möjlighet att försörja sig. Hon blev stadstvätterska, dvs. tvättade kläder åt bättre bemedlade personer i Stockholm.
Så här inleds kommunens långtidsplan som sträcker sig till 2030 och delvis ytterligare 20 år
Utbyggnad och förtätning kommer främst att ske i tätorterna i områdena runt pendeltågsstationerna Vega, Handen, Jordbro, Västerhaninge, Krigslida, Tungelsta. För Hemfosa är bedömningen att detta kommer ske lite längre fram i tiden.
Den absolut största utvecklingen kommer att ske i Vega och Handen då båda dessa kommundelar ligger inom det som är den regionala stadskärnan. För att säkerställa att marken nära pendeltågsstationerna används effektivt och hållbart eftersträvas där en särskilt hög täthet. Längre bort från pendeltågsstationerna kommer tätheten successivt att minska.
Genom att koncentrera ny bebyggelse till det befintliga tätortsbandet utmed pendeltåget kommer värdefulla natur- och kulturvärden bevaras. Med denna typ av utbyggnad kan befintlig järnväg och vägar förbättras så att det hållbara resandet ökar.
Här ett utdrag som beskriver den tänkta utbyggnaden av “småstaden Västerhaninge”
Om du vill läsa hur de övriga kommundelarna är tänkta att utvecklas, gå in här
Om du vill se inkomna remissvar, bl.a. från privatpersoner, gå hit
© 2024 haninge.org
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer