Kategori: Österhaninge (Sida 7 av 9)

En vår för några år sedan medan leder och muskler fungerade skapligt gick söndagspromenaden genom skogspartiet mellan Solslätt och Alby. Detta lilla område är nog okänt för de flesta haningebor. Inte så lätt att nå, men värt att pröva!

Man ser området öster om motorvägen mellan Kalvsvik och Albyberg när man åker mot Stockholm, det ligger norr om ådalen som löper öster ut förbi Alby, Högsta och vidare ut mot kusten.

Promenaden gick mellan Solslätt och västra Alby längs den svarta pilen. Utgångspunkten Kikartorp och Hässlingbystenen är markerade.

För att nå lägenheten Solslätt som är utgångspunkt för vandringen får man börja vid Kikartorp efter gamla vägen mellan de två Haningekyrkorna. Vägen över markerna i ådalen är sedan länge avstängd för trafik men att promenera går bra. Inledningsvis följer den östra sidan av Kikarberget längs ån för att sedan komma upp i skogskanten intill motorvägen.

Fortsätt läsa

Vega hållplats med väntkur och plåtstins.

När Nynäsbanan kom till i början på förra seklet fanns 13 stationer mellan Nynäshamn och Älvsjö.

En av dessa var Österhaninge, bytte namn 1913 till Handen. Nästa station mot Älvsjö var då Drefviken och sedan Trångsund.

Vega tillkom först 1929 tillsammans med bl.a. Skogås och Forsen då SNJ började trafikera banan med motorvagnar. Dessa  “hållplatser” var försedda med en mindre väntkur och s.k. plåtstins. Plåtstinsen var en vridbar stolpe med en gul rund skylt som vreds upp mot den kommande motorvagnen och signalerade för påstigning. När det gällde avstigning vid dessa hållplatser var det konduktörens uppgift att i god tid fråga om det fanns några “avstigande” annars körde man förbi.

SNJ:s motorvagn nr 9 vid Tungelsta Station på 60-talet.

Hållplatsen Vega försvann 1973 och kommer nu runt 2020 att pånyttfödas, inte som hållplats men med en modern pendeltågsstation .

Kanske ser den ut så här?

De svartvita bilderna från Nynäshamns Jernvägsmuseum

Vill du köpa en bok om Nynäsbanan, kolla här: Boken om Nynäsbanan

 … Lundby

Denna karta finns som bakgrund till en artikel om de böcker som skrevs av Lars Widding på 1960-talet under samlingsnamnet Sorundasviten. Här finns 4 gårdar inritade vid Lundby Gärden. Kartans ursprung okänt för författaren.

När man slår och forskar i de gamla husförhörslängderna och kyrkoböckerna träffar man på namn och platser som är mer eller mindre försvunna.

Att små torpställen, lägenheter och backstugor försvinner är ganska förklarligt men när stora gårdar och byar utplånas i registren och i verkligheten är det mera svårförklarligt.

När jag letar i Österhaninge gamla böcker hittar jag bl.a. Blista, Broby och Lundby, gårdar/byar helt försvunna idag. Inga byggnader finns kvar, endast fragmentariska namn på moderna kartor och lite stenskravel i naturen,

Lundby låg/ligger nere i Österhaninge Kyrkbygd, jag trasslar inte in mej i rotetillhörigheter, konstaterar att det på den moderna kommunkartan ser ut så här:

Här lite kort om  Lundbys historia som ju till stor del blir Hesslingbys och därmed också Årstas.

Här hoppar vi över de tidigare ägarförhållandena,  Hesslingby, som varit säteri i 150 år, köps 1805 av brukspatronen Fredrik Bremer på Årsta. Då ingår Lundby, Lundbytorp och Åbrunna, torpen Herrhagen, Kycklinghagen, Fogelsången och Nytorp.
I Lundby ingår sex gårdar, dessutom  fanns också utmarker på Gålö under Stegsholm, liksom på Slätmossen, som sträckte sig över hela nuvarande södra Handen.

Familjen Bremer verkar inte ha haft något större intresse av dessa gårdar och torp.
I ett brev till Esaias Tegnér 1842 har dottern  Fredrika skrivit följande om ett samtal med trädgårdsmästaren på Årsta:

Goa herrskapet må väl aldrig tänka på att göra sig av med denna gård (Årsta); nu då herrskapet byggt upp en så Gudommelig Lagård!” Jag försäkrade honom att vi visst icke tänkte sälja den, utan däremot allt stadigare slå oss ned här och förkovra och försköna vad vi kunna. Och så är det. Ty Årsta är ett trevligt och bastant ställe, och en god gård för inkomstens skull………….

…men jag tror ej att vi nu mera sålde den för något pris. (Hesslingby däremot ett Säteri vi rå om och som stöter till Årsta sälja vi gärna för 100,000 rdr).

Som vi vet användes ju dock Fredrika delar av Hesslingbys mangårdsbyggnad till skolundervisning under 1830-talet.

En av de s,k. Lundbykullarna där troligen någon av gårdarna låg. Dessa kullar är väl synliga från motorvägen (åt öster) strax efter man i nordlig riktning passerat Kalvsviks ridhus. Finns mycket stenar men inga spårbara grunder.

Lundby var troligen som störst i mitten av 1700-talet då byn synes ha haft 70–80 invånare. Mot slutet av 1700-talet börjar en avfolkning och under första året efter Bremers tillträde brukas samtliga gårdar från Hesslingby.
Man kan konstatera att de personer som skrivs här vartefter är av allt lägre samhällsklass, vilket tyder på att byggnaderna som fanns i byn inte underhölls utan fick förfalla för att slutlig raseras eller rivs.
År 1810 bokför prästen 15 boende på Lundby och 1814 flyttar den siste därifrån. På  Lundbytorp (som möjligtvis kan vara  det kvarvarande Kikartorp) finns dock soldaten Falk med familj och några inhysingar kvar ytterligare några år.

Så kan en by med lång historia försvinna helt under några decennier, i dag finns Lundby inte ens kvar som fastighetsbeteckning, trots att en stor del av tätorten Handen är byggd på byns utmarker. Slätmossen såldes till Stockholm-Nynäs Järnväg under 1910-talet och försåg ångloken med torv. Byns allmänning sträckte sig ända upp mot Brandbergen, där den gränsade till Söderby. Torvalla simhall och idrottsanläggningar ligger där den gamla byns skog växte.

Kikartorp efter Kalvsviksvägen, kan vara Lundbytorp i äldre skrifter.

Patron Bremer avlider 1830 och dödsboet säljer alla sina fastigheter i Österhaninge år 1853. Köpare var Aftonbladets ägare Lars Johan Hierta och kompanjonen, snuskungen Wilhelm Hellqvist. Det blir ett kort ägande och 1855 säljer man Årsta till Abraham Saxenberg och Hesslingby till en blott sju år gammal flicka,  Edla Charlotta Corin, f 1849, kyrko- och mantalsskriven i Stockholm, moder okänd!
Hur denna lilla flicka blir ägare till 5 1/8 mantal (Åbrunna är på 1 mantal) i Österhaninge kyrkbygd är märkligt och som man säger en annan historia…..
Egendomen är socknens största brukarenhet under denna tid, med undantag för Sandemar och Årsta.

Mer om detta och mycket mer om Hesslingby kan du läsa här: Hesslingby och Lundby ur Gillets skrift Gårdar i Österhaninge av Karin Aspberg/Sune Nilsson.

Kyrkan, mitt i byn, som det ska vara!

På denna bild av en tavla från 1790-talet ser vi kyrkan från öster med Hesslingby i bakgrunden.

Österhaninge kyrka, kyrkskolan t.v. och det gamla ålderdomshemmet, nyss byggts om och invigts som församlingshem. Bilden från 50-talet, tagen från söder.

Vår kommun har ett stort antal vackra miljöer. Kanske är området runt Österhaninge kyrka den vackraste?
Området är inte enkelt att precisera geografiskt. Kanske börjar det i väster med det nästan försvunna Åbrunna, Prästgården på Solberga, säteriet Hesslingby samt den gamla kungsgården Husby i söder och uråldriga Kalvsvik i norr och Sanda i öster.
För några hundra år sedan skulle kanske också Lundby räknas in, få känner till den byn som fanns på kullarna norr om Hesslingby.
Vissa hävdar kanske att kyrkbygden omfattas av de gårdar som kunde höra kyrkklockorna, i så fall skulle vi behöva lägga till några….

Österhaninge kyrkbygd blev helt opåverkad när den moderna tiden drog in över Södertörn i form av järnvägen i början på 1900-talet. Handen blev då socknens centralort och det moderna samhället etablerades efter järnvägen och landsvägen mellan Stockholm och Nynäshamn.
Omkring år 1950 fanns det två handelsbodar, postkontor, telefonstation, ålderdomshem, bysmedja och en folkskola med sina tre lärare. Flera villor hade byggts ganska nära kyrkan. Man kan säga att det blev en liten by till sist.
Nu finns inga centrala funktioner kvar, som post, handelsbodar och skola, men bebyggelsen finns där än. Och naturligtvis den gamla kyrka från slutet på 1200-talet.

Några korta kommentarer om delar av bygden, se referenser och länkar i slutet på inlägget.

Prästgården, från prästen Frederus till Björn Skifs.

Den första präst som nämns är kyrkoherde Frederus på 1300-talet, via många prästmän kommer den legendariske Åke V. Ström 1945 och den siste kyrkoherden här är Östen Rasmusson som flyttar ut 1978. Övergår i privat ägo och sedan 1983 ägs den av artisten Björn Skifs.

Prästgården före 1877. Mangårdsbyggnaden hade fyra rum och kök på nedre botten, samt två rum på vinden. Flygeln till vänster användes som magasin.  Flygeln till höger var arrendatorsbostad och  längst till höger är prästens stall och loge.

Den f.d. prästgården 2009.

Husby, från Karl Knutsson Bonde till familjen Sundelius

Karl Knutsson Bonde var ägare till Husby på 1400-talet och via några Tottar och Falkenbergare hamnar gården 1827 under Sandemar och släkten Braunerhielm. Övertogs på senare tid av Carl Sundelius och ägs nu av sonen Gunnar som anlade en 18-håls golfbana som invigdes 1993.

Mangårdsbyggnaden på Husby år 1894. Byggnaden finns kvar i åtgärdat skick

Den gamla vattenkvarnen på Husby, med forsnacken och laxtrappan, används i golfverksamheten. Foto: Aina Sundelius.

Hesslingby, säteri under 150 år.

Hesslingby nämns första gången i skrift 1539, lär betyda “byn i hasseldungen”. Ägdes på 1600-talet av Karl Karlsson Gyllenhielm, via bl.a. släkterna Wefverstedt, Celsius och Bergius till familjen Bremer på Årsta år 1805.
Under senare delen av 1800-talet och fram till 1927 är det stor omsättning på ägare. Då kommer familjen Israelsson hit och blir de sista ägarbrukarna.

På denna bild av en tavla från 1790-talet syns Hesslingby tv.

Hesslingby på 2000-talet, markerna ägs av kommunen, byggnaderna privatägda.

Familjen Israelsson i salen på Hesslingby i slutet på 1930-talet. Matilda och Axel, däremellan i övre raden Solveig, Karl-Axel och Anna och nedanför bröderna Gustaf, Bengt och Erik. På väggen bakom, Axels föräldrar.

Läs mera om kyrkbygden i en kortartikel av Harry Runqvist:  Kyrkan och kyrkbygden

En mera fullständig beskrivning finns i Gillets bok, Gårdarna i Österhaninge 1, Karin Aspberg/Sune Nilsson.

Helge Åkerblom utanför sin villa Björklycke efter vägen mellan Kalvsvik och kyrkbyn. Året är 2008.

Inför boken Gårdar i Österhaninge träffade jag honom vid många tillfällen, en beundransvärd människa med stora kunskaper!
Inte bara om sin hembyggd utan om det mesta som timat under hans livstid. Hans konstintresse var imponerande!
Helge var på senare år bygdens elektriker och kände sina kunder och grannar mycket väl och delade gärna med sig inför vår faktaforskning. Han kanske ibland kunde uppfattas som lite fåordig och sluten men när han väl kom igång flödade informationen!
Det kanske ändå måste sägas i sammanhanget att han inte var nån större vän av samhällsstyrning och myndigheter.

Helge var född på Årsta 1920, yngste son till Frans och Lisa Åkerblom statare där, familjen hade tidigare bott på Solberga och Husby. Hans tre äldre bröder var Rickard, Edvin och Sven.

Rickard, Frans, Helge och Sven Åkerblom. Bilden tillhör Ulla Åkerblom.

År 1924 flyttar de till Åbrunna och 1926, nu som torpare, till Snörom under Solberga. De två äldsta bröderna flyttar ut. Omkring 1950 köper Frans Åkerblom byggnaderna på Snörom som finns kvar i  Åkerblomssläkten, Helges äldsta dotter Lena driver hästverksamhet där.

På 1930-40 talet var Helge en duktig idrottsman på lokal nivå, sysslade med friidrott i Västerhaninge IF.

Helge flyttade till Hägersten under kriget och arbetade som portvakt och fastighetsskötare, han utbildade sig till elingenjör på kvällstid. Vid krigsslutet deltog han i Folke Bernadottes räddningsaktion i Tyskland med att arbeta på som röntgentekniker i en specialutrustad “Vit Buss”.

I början på 50-talet återkommer han till Österhaninge, köper fastigheten Hesslingby 5:1 som han döper till Björklycke och får tre döttrar tillsammans med hustrun Märit.
Han arbetar som elektriker men prövar också på radio/TV-branschen med en affär i Handen.
Hustrun Märit avlider 2003 och Helge år 2012.

Björklycke övertogs av yngsta dottern Anna.

Hjalmar Nyholm, här ett självporträtt, var produktiv som konstnär men hade problem med hälsan och sitt sociala liv.

Hjalmar Nyholm föddes 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm såsom tredje barnet i en syskonskara på tio barn och avled 1905 i Österhaninge i följderna efter en förkylningssjukdom. Han var son till slöjdläraren och klockaren Johan Alfred Nyholm från Väs­terljung och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina, född Sandberg, från Orkesta.
Hjalmars far och mor var verksamma i Österhaninge i sina yrkesroller under många år.

Vid fem års ålder insjuknade Hjalmar i scharlakansfeber, vilket utvecklade sig så olyckligt, att han blev döv och nästan stum resten av sitt liv. Måhända bidrog detta till att han fick möjlighet att utveckla de anlag, som tidigt upp­märksammades av omgivningen.

Dåvarande prosten i Österhaninge, Carl Herman Levin, säger sålunda i ett yttrande, som åtföljde en ansökan om inträde vid “allmänna institutet för döfstumma å Manilla”, att barnet “synes ha lätt för att lära” och “ha ovanliga anlag för ritning”.

Efter utbildning vid Manilla under åren 1882—1889 vann han år 1892 inträde vid Konstakademiens Målare- och Bildhuggarskola, där han kvarblev till år 1897. Han gjorde en kortare studieresa till Italien men verkade sedan under sin ganska korta aktiva tid i Österhaninge där han levde under knappa ekonomiska villkor.

Denna tavla av Hjalmar Nyholm skänktes till Österhaninge församlingshem vid invigningen hösten 2015 av  systersonen Hans G Forsberg. Motivet är Kyrkbyn från Hesslingby Källarbacke.

Fortsätt läsa

Här låg dom!

Gillets Olle Flodby skrev för 10 år sedan detta lilla inlägg i vår tidning:

SCOUTSTUGOR I HANDEN

Stugorna byggdes omkring 1937 för Oscars scoutkår i Stockholm. De låg på platån på östra sidan om lilla (södra) Rudansjön För att finansiera stugbyggandet fick scouterna dela ut små reklampaket med Kellogg’s cornflakes bland hushållen i Stockholm. Marken arrenderades av godsägare Braunerhjelm på Sandemar till ett pris av 50 kr per år.
Intill den plats där scoutstugorna låg kan man skönja resterna av en mindre jordkällare, som säkerligen kom väl till pass vid förvaring av livsmedel till matfriska pojkar. “Själv minns jag många lägerbål på klippan vid södra sidan av sjön” berättar Nils-Erik Thorsell, som var kårchef 1948 till 1955.

På senare år blev jag bekant med chefen för armèn, generalen Nils Sköld (äldste son till Per Edvin Sköld). Han berättade att han som ung pojke var scout och hade besökt scoutstugorna i Handen.

Scoutstugorna revs på 1960-talet

Vi efterlyser mera fakta om detta, kanske finns det bilder i nån låda.

…. eller den kluvna stenen!

Att det finns egendomliga skapelser ute i naturen vet vi ju alla.
Flyttblock, jättegrytor, raviner och andra märkliga ting. Dessa naturens “installationer” är ofta väl beskrivna och utredda av forskare och ortsbefolkning.

Kalvsviksstenen är dock sparsamt be­skriven och är relativt okänt hos gemene man, även i den nära omgivningen.

Den ligger några hundra meter öster om Kalvsvik gård, efter den gamla vägen mellan Jordbro och Österhaninge Kyrkby. Denna väg är nu avskuren av den moderna motorvägen och man får “gå på” vid Solberga Gård om man är bilburen Till fots eller cykel är det enkelt om man följer den s.k. Kulturstigen från Jordb­ro.

Norr om vägen, kanske femtio meter upp i skogskanten finner man stenen, den är c:a 5 meter hög och perfekt kluven i nästan två lika stora delar. Sprickans bas är c:a halvme­tern och man kan utan problem gå igenom den.

Hur har stenen kluvits?
Är det en helt naturlig process eller är den påverkad av människor?

Har våra förfäder drivit med oss, eller är det kanske ett modernt påfund?

Om det är naturen själv som åstadkom­mit klyvningen, kan det vara så att vatten trängt ner i en ursprungligen ganska liten spricka och som sedan frusit till is och tvingat isär stenen?

Här kan man avläsa den imponerande höjden!

Läs hela artikeln om vargklyftan här