Denna föga uppbyggliga syn mötte Gillets ordförande Per Stavfors den 28 januari 2020.
I backen upp mot Årsta Havsbad, från trevägskorsningen vid Dalarö-/Västerhaninge-/Årstavägen, fann han resterna av Sandatorpet Övre Björkhagen.
I pipelinen här på bloggen låg då en kort beskrivning av torpet och det på samma område sedan länge försvunna Nedre Björkhagen.

Under vintern 2018 avverkades skogsområdet på västra sidan av Årsta Havsbadsvägen i backen ner mot Dalarövägen vid torpstället Björkhagen och ett av husen, senare kallat Övre Björkhagen, blev väl synligt från vägen.

Detta har intresserat förbipasserande och här följer en kort historik, vissa fakta är taget ur Karin Aspbergs bok “Gårdarna i Österhaninge 2”.

Övre Björkhagen,  f.d. Paintballtorpet, 2018. Enl. obekräftade uppgifter byggdes detta hus i slutet på 1890-talet. Foto Stefan Jansson,

Samma byggnad 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet

Torpet tillhörde Sanda rote, gården Sanda var på 3 1/6 mantal och ingick i fideikommisset Sandemar som sedan 1827 funnits i släkten Braunerhielms ägo.
Sandemar köptes 2007 av Karin Mattson-Nordin.

Björkhagen är angivet som jordtorp.  Finns i församlingsboken under egen rubrik först år 1911 och på 1930-talet som två torp, Övre- och Nedre Björkhagen.

Före 1911 skrevs de boende under huvudgården Sanda så det är svårt att i vissa fall avgöra på vilket av torpen som nedanstående torpare bodde.

Båda bostadshusen användes också tidvis som statarbostäder och prästen hade dålig kontroll på noteringarna.

Här några noteringar om boende på 1900-talet

1911 kom som torpare Anders Gustaf Eriksson hit med hustrun Emma Kristina Jansson med sina tre hemmavarande barn. Han har då varit statdräng på Sanda sedan 1896. De flyttar 1928 tillbaka in på huvudgården. Torparen Eriksson bodde på Nedre Björkhagen där en ladugård fanns på bergknallen väster om bostadshuset. Dessa byggnader raserades tidigt. Grunden och rester finns kvar i sluttningen ner mot Österhaningevägen. Det är oklart hur länge det bodde folk där.

Från år 1923 var statdrängen Axel Seijboldt med familj skrivna på Björkhagen, de kom då från Vallentuna. Sonen Göte kom senare till Alby som dräng och gifte sig  med dottern i Alby 2:3, Fanny Mellqvist. Han slutade sina dagar som hemmansägare på Alby och var väl känd i bygden.
Axel och övriga familjen flyttade 1931 till Brännkyrka.
Familjen Seijboldt bodde på troligen på Övre Björkhagen där också målarmästare Hjalmar Bengtsson en period (1924-1929) bodde. Han kom då från Stadsberga med hustru, dotter och två söner och flyttade även han till Brännkyka.

År 1928 kom torparen Konrad Hjalmar Thörnqvist med familj från Västerhaninge, han blir änkling 1931 och flyttar två år senare till Vendelsö.

År 1933 kom från Stymninge till Nedre Björkhagen som torpare Karl Ivar Andersson med hustrun Greta Constanse och hennes son Ulf Oskar.

Till Övre Björkhagen kommer 1933 från Vendelsö  Sten Henning Eriksson med hustrun Hildur Maria och dottern Gunvor Linnea.

År 1936 kommer till Övre Björkhagen, från torpet Södersund, Sven Erik Vidlund med hustrun Anna född Fröjd med två barn, flyttar 1941 till Djuprännilen i Jordbro.

Ladugården låg på andra sidan av den dåvarande Årsta Havsbadsvägen som gjorde en liten krök in mot torpet som dock försvann när vägen rätades ut. Se kartan nedan.

Ekonomiska kartan 1951.

(Nedre) Björkhagen 1981. Foto Henry Hall, Haningegillet. Torpet finns beskrivet under egen rubrik från 1911. Troligen byggt betydligt tidigare.

Det som fanns kvar av Nedre Björkhagen 2003. Foto Henry Hall, Haningegillet.

Det som finns kvar av Nedre Björkhagens bostadshus 2018, i bakgrunden ser vi trevägskorsningen Österhaninge-Dalarö- Årsta Havsbadsvägen. Foto Bengt Lidbom.

Övre Björkhagen användes därefter som statarbostad för Sanda Gård och andra hyresgäster och under senare år har en paintballklubb nyttjat huset för sin verksamhet.

En liten utvikning om vad som berättades på trakten…

Målarmästaren Hjalmar Bengtsson kom till trakterna i början på 1910-talet. Han var en erkänt skicklig yrkesman. Han anlitades flitigt av familjen Braunerhielm för att underhålla och förbättra interiören i det gamla träslottet på Sandemar.

Han hade dessutom en konstnärlig ådra och anlitades, sägs det, bl.a. till ett mycket märkligt hantverk av folk i trakten som var ägare till den lokale konstnären Hjalmar Nyholms målningar.

Självporträtt av konstnären.

Hjalmar Nyholm levde mellan 1873-1905 och var son till klockaren i Österhaninge Johan Alfred Nyholm och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina.

Han var sedan sin tidiga barndom döv och nästan helt stum till följd av scharlakansfeber.

 

Hans produktion omfattade upp emot 200 verk varav ett 60-tal oljemålningar på duk, de flesta med lokala motiv, Dessa tavlor såldes ofta för en spottstyver i trakten och hamnade inte alltid på väggen i finrummet.

Hjalmar Nyholm hade en egenhet som konstnär, han fullbordade inte alltid sina verk! Delar av duken lämnades vit!
Några decennier efter sin död fick han en viss uppskattning som konstnär och dukarna plockades fram ur sina gömslen och ramades in för hängning.
Många fann då att delar av verket var “omålade”!

Det var nu “Målar Bengtsson”, som han kallades, fick hedersuppdraget att komplettera dukarna med lämpliga objekt.

Här följer två tavlor som skulle kunnat bli uppdrag för honom!

Vår numera bortgångne arkeolog Roger Wikell skrev 2011 denna artikel i Glimtar under rubriken “När hedniskt land kristnades”

Hässlingbystenen Sö 264

Bakom Kikarberget finns Haninges mest oansenliga runsten. Ristningen består blott av ett kors med några spridda runor i korsarmarna. Runstenen har fått signum Sö 264 Hässlingby i verket Södermanlands runinskrifter, och beskrivningen omfattar endast 16 rader text.
Intresset för stenen från forskningens sida har allt sedan dess också varit svalt. Dock ska vi se att mer finns att berätta, ty runstenar är så mycket mer än runor.
Men först en orientering och lägesbeskrivning. Kikarberget är det höga berg som ligger norr om Österhaninge kyrka, och den intilliggande Hässlingby gård. I västra änden av berget ligger gården Kalvsvik. För den som färdas på väg 73 mot Nynäshamn kan nämnas att berget är den fond man ser vid färd söderut från Handen/Brandbergen.
Berget ligger rakt framför en på vänster hand när man kommer ur skogen och är på väg ut över åkermarken. Kalvsvik är hästgården därnäst.

Stenen är belägen rätt nedanför högsta krönet av berget, och är på våren och senhösten faktiskt synlig från motorvägen om man vet var man ska fästa blicken. Ett markant dike går framför runstenen. Tyvärr är den svår att hitta på sommaren, då högt gräs växer kring den lågt liggande stenen. Den är omkullfallen och ligger ganska djupt nedsjunken i leran. Inte blir det bättre av att stenen gärna blir övermossad i sitt något mörka och skuggrika norrläge. Går man på den stig som leder längs det branta berget missar man därför lätt runstenen. Med fördel kan man följa dikeskanten och hålla noga utkik. Det är inte på långa vägar lika bekvämt som att följa stigen, men är det klart bästa sättet att inte gå vilse i sitt sökande. Har man kommit fram till några berghällar, som bildar en svagt markerad udde ut i åkermarken så har man gått för långt, och ska bara gå tillbaka några steg (åt öster), här nämnt som en hjälp för den som själv vill besöka stenen.

Äldre tiders hantverkare var högt aktade av traktens folk och mycket viktiga för utvecklingen.
De hamnade strax efter de kyrkliga potentaterna, doktorn, lagens representanter och lärarna i samhällets sociala skala.
Och överst kom oftast smeden!

Smeden i Österhaninge i dryga 60 år var Valdemar Nilsson, men väldigt få kände honom under det namnet, han var Sme’valle med hela trakten!

Karl Valdemar Nilsson född 1897 kom till Hesslingby som nästan nyfödd med sina föräldrar, Svante och Anna Nilsson. Fadern var gårdssmed och bodde i en länga uppe på gården men redan två år senare gick flytten till Årsta. Valle hade en ett år äldre bror och en yngre syster men båda avlider på Hesslingby 1899.
På Årsta föds systern Ingeborg år 1900 och en son 1905 som avlider i späd ålder

1911 är man tillbaka i Kyrkbyn, till Rosenhill, intill handelsboden med samma namn. Här bygger föräldrarna både bostad och egen smedja och fadern blir bysmed och 1914 utökas familjen  med dottern Helga. 

Valle arbetar med fadern men 1922 blir han ensam i smedjan när fadern dränker sig, han skrivs nu av prästen som hovslagare. Omkring 1925 bygger han till smedjan till det skick som ses på bilden nedan.